Lögnen - Kapitel 3

Det regnade men det gjorde oss ingenting. Det var snarare så att vi tyckte det var bra eftersom helgen var vigd åt laxfisket. Vi körde ut mot Roslagstull och lät Alfan flyta med rusningstrafiken ut mot förorterna. Vi tog av mot Åkersberga och körde mot Ljusteröfärjan och efter cirka en och en halv timme stod vi vid Klintsundet och packade allt från bilen ner i vår gamla Coronet. Skymningen började lägga sig och det var dimma ute på fjärden men jag hade vägen i ryggmärgen så det bekymrade oss inte. Till en början.

Efter tio minuter slog jag av på farten, för jag såg inte handen framför mig. Och jag undrade lite smått om jag kört fel trots allt. Petter tittade upp oroligt.

- Är vi lost?

- Vet inte, men jag ser inget land någonstans. Det ska ligga en litet vindkraftverk på en tomt om babord, kan du se nåt?

- Inte ett skit.

- Ok, vi får ta det försiktigt.

Så plötsligt som ur ingenstans dök vind-propellern upp rakt för om båten och jag girade direkt styrbord. Nu visste jag i alla fall var vi var. Men det gick fortfarande inte att se ett skit. Så gjorde jag något helt irrationellt. Jag drog på full gas och lät minnet navigera. Petter garvade, men jag såg också i hans blick att han var rädd.

- Det är lugnt, sa jag.

Han nickade och så efter tio minuter kom vi ut på vad som verkade vara öppet hav och så plötsligt där borta i horisonten sprack det upp ett litet hål på himlen och där låg huset, som det alltid gjort. Jag drog av på gasen och pustade ut. Det funkade.

Vi förtöjde båten och öppnade upp huset. Det var första gången för säsongen någon var här så det såg mer övergivet ut än vanligt. Men snart hade vi gjort upp eld i vedspisen och i den öppna spisen och så började hemtrevnaden komma tillbaka. Jag hade alltid älskat det här huset, mest för att det låg för sig själv och för att man alltid var ensam härute. Men också den storslagna naturen spelade in. Här ute var naturen orörd och vild. Sånt man kanske inte förstod under uppväxten, men som ändå sätter outplånliga intryck i själen. Om det var någonstans på jorden jag kände mig hemma så var det just här i Örnvillan, som min farfar hade döpt den till, eftersom det häckade havsörn här ute på ön.

- Var är maten, frågade Petter plötsligt?

- Det är inte sant!

- Vadå, har vi inget käk?

- Det är inte sant!

Vi gick igenom alla förråd och skafferier. Men allt vi kunde hitta i husets alla skrymslen var en flaska Bombay Gin, en Single Malt Whisky Laphroig, ett paket pulvermos och Nescafe. Som tur var hade vi köpt var sin korv vid färjan.

- Äh, det är bara att åka till Husarö imorgon.

Men morgonen bjöd på en överraskning, full storm. Jag vaknade av att havet röt och allt jag kom att tänka på var Coroneten. Jag klädde mig blixtsnabbt och hoppade i ett par stövlar och sprang ner i ösregnet till bryggorna. Men det var sydligt så den låg i skydd av ön och ingenting hade hänt. Däremot var Husarö inte att tänka på. Vi kom ingenstans så länge som stormen höll oss i sitt grepp. Jag gick upp mot huset och slogs av kaffedoften när jag öppnade dörren. Petter stod där och hade till och med hittat ett gammal paket Falu rågrut. Han garvade åt mig och sa:

- Det blir till att fiska då.

Jag bara ryckte på axlarna och log tillbaka. Vi drack vårt kaffe, tog in ny ved och fyllde på alla spisar så att värmen skulle hålla sig. Och så plockade vi fram våra drag och våra rullar och började montera ihop våra utrustningar. Min Ambassadör 5000 såg inte ut mycket för världen, men det hade den inte gjort på många år nu. Det brukade gå att bärga en och annan lax med den ändå. Vi klädde oss varmt med Helly Hansen-ställen som alltid hängde i garderoben och regnställen som varit här så länge jag kunde minnas. Vi hittade var sin gammal sydväst också och så gav vi oss ut i stormen på en fiskevandring runt ön. Båt, inte ens snipan, var att tänka på idag.

Petter började med sitt gamla Tobydrag som alltid brukade fungera. Jag gjorde något radikalt. Jag tog fram en stor koppardroppe och så gick vi ut mot havssidan där inget skyddade oss för vinden inte ens en ö fanns. Det var svårkastat eftersom vi hade vinden emot oss. Vi gick mot nordsidan av ön och kastade i sidled utmed stranden. Under en timme hände ingenting. Men just som vi började frysa och händerna började bli stela, högg det till utav bara fan i min lina. Först trodde jag att det var botten. Men sedan såg jag laxen som hoppade ute i viken. Och så kände jag rycket i spöt när den landade i vattnet igen. Lugn nu, lugn, bara lugn tänkte jag. Så vevade jag och kände motståndet i rullen. Det tjöt så i linan som det bara gör när det är en stor fisk. När jag hade två, tre meter kvar vevade jag fortare. Då stretade fisken iväg utåt igen och jag fick släppa efter på linan något. Så började jag veva igen och nu hade jag den alldeles vid den flata hällen där jag stod. Så gjorde jag något alldeles idiotiskt. I ren iver lyfte jag upp spöt för att bärga laxen. Men den var så tung att spöt knäcktes och den slet iväg med halva spöt och linan rakt ut igen. Jag stod på klippan med ett handtag, en stump av spöt kvar och höll på att få panik. I ren desperation lade jag ner utrustningen på klippan och grep tag i linan med mina bara händer och så bärgade jag den största lax jag någonsin sett. Drygt fyra kilo skulle det visa sig att den vägde senare. Petter stod en bit upp och jublade. Han skulle precis veva upp och springa mot mig när han skrek.

- Jag har en också!

En timme senare hade vi rensat två rejäla laxar och sedan fick vi inget mer. Det hade börjat gå mot eftermiddag och vi traskade hemåt, lyckliga i förvissning om att vi skulle få något att äta idag. Vi hängde av oss alla kläder på stolar vid den öppna spisen och började med vedproceduren igen. Vi delade den största laxen på mitten och lade den i ugnen med fuktigt salt och stelfrusen peppar som vi hittade i skafferiet. Sedan började vi röra ner pulvermoset i en kastrull.

- Vad ska vi dricka till då?

- Tja, det är inte mycket att välja på. Jag har aldrig varit svag för gin till lax. Men den där Laphroigen kan nog funka. Även om jag skulle föredra en Bourdaux.

- Så får det bli.

Och så fick det bli. När skymningen kom satt vi i vårt stora vardagsrum och eldade i den runda öppna spisen som stod i mitten av rummet och bar upp taket. Vi eldade allt vad vi orkade och njöt av en perfekt lax, gammalt pulvermos och Single Malt i stora vinglas. Det hade tagit en hel dag att få en bit mat på bordet. Därför smakade det gudomligt gott. Till och med whiskyn var god till maten, även om den bedövade allt vad smaklökar vi hade. Men den värmde våra nerkylda kroppar och vi förstod nog inte då vilken fantastisk dag vi upplevt.

- Tänk och leva på det här viset året runt, sa Petter.

- Ja, förstå skärgårdsbefolkningen för hundra år sedan, så här var det då.

- Fatta. Först ska man hugga ved, sedan ska man jaga eller fiska och rensa och odla innan man får mat på bordet. Inte konstigt att de inte blev så gamla på den tiden.

- Men du, det är också en jävla glädje att leva så här. Tänk, man hinner inte tänka en jävla tanke om jobb eller brudar eller nåt. Allt är fokuserat kring överlevand. Och man känner lycka.

- Och fylla.

Jag noterade att vi druckit ur hela Laphroigen. Jag öppnade ginen och Backgammon-spelet och så började vi en match om bäst av 10 matcher. Petter vann stort, som han alltid brukade.

Dagen därpå hade stormen lagt sig till kuling, men det var tillräckligt lugnt för att vi skulle kunna packa båten på eftermiddagen och ge oss av till stan igen. Vi stängde ner Örnvillan för den här gången. Snart skulle skärgården vara full av båtar och semesterfirare och trots att huset låg så otillängligt hade jag alltid tyckt bäst om det så här. Ensamt vid havet, utan båtar och folk som grillar och badar och skränar värre än tärnor. Utan tyst och öde i den storslagna naturen.

Jag körde hem Petter till Narvavägen och styrde upp mot Slussen till ett varmt bad i min lägenhet. Sedan sov jag som ett barn.




:::


Tack för att du läste hit.
Kapitel 4 publiceras de närmaste dagarna.

Av Thomas Eriksson 17 jan 2004 18:44