Varför måste jag stå och skreva?

Denandre sitter intill fönstret till höger, fiplar fram en cigarett ur det trasiga knöliga paketet som han lagt, släppt, slappt, på det lilla bordet, tidigare, innan texten började, när han kom dit, lite senare än de andra, Fatalisten och Han, jag, Poeten, var redan igång, satt redan på sina platser, på varsin sida av det lilla bordet, precis intill fönstret, direkt till vänster när Denandre klev in genom dörren på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås, ja.

Denandre får fart, liv, på cigaretten, suger, tar livet av sig och dör, inte nu, nej, ja, ni vet? Där inne på Kallepåspången, mitt på ljusa dagen, i centrum av stentuffa Västerås, ja, fan.

Fatalisten, har ställt sig upp, full av engagemang, fortsätter han förklara.

Vi ska tydligen, tycker Fatalisten, smyga i buskarna utanför redaktörernas hem.

- Varför det? Undrar Poeten.

- Ja, varför det? Denandre börjar bli nervös, som så ofta när Fatalisten presenterar någon av sina planer, fan.

Vi ska videofilma dem när de går ut i morgonrocken och hämtar morgontidningen, fan.

- Varför det?

- Ja, varför det? Denandre undrar också, ja, även han, precis som Poeten, undrar

- Varför det?

Jo, sen skickar vi filmen till de, tillsammans med manuset, eller senare, en vecka efter, eller nått, fan jag skulle skita på mig om någon hade filmat mig, när jag hämta morgontidningen, med morgonstånd och allt, fan, lätt att de kommer pissa på sig.

- Fan? Tycker Han, jag, Poeten.

Ja.

- Fan, tycker även Denandre, är nervös, suger på cigaretten, ja ni vet?

Han vet, hur Fatalisten tänker, fan, han är alltid, fan alltid mer intresserad av att hiva gatsten, spränga saker i luften, vifta med vapen, bygga bomber, än vad han faktiskt brinner för att förändra världen, ja, fan.

Fatalisten, sveper sitt kaffe, fan!

Han sveper sitt kaffe!

Fan!

Fatta!

Han sveper sin kaffe och fortsätter.

Ja och så skickar vi med kort på dig, säger Fatalisten pekar på Denandre, rakt över bordet, nej, snett över bordet.

- Nej.

Jo, vi tar kort på dig i skidmask och så står du och skrevar i en stor orange arbetaroverall med en gigantisk motorsåg eller ett pumphagel och en massa styckade mjukisdjur i bakgrunden, fan, min syrra har asmånga, mjukisdjur, ni vet, sånna där, mjuka, ni vet?

- Nej, tycker Denandre.

Fan, tycker jag.

- Jo, tycker fatalisten, kliar sig på polaren, i huvudet, på armbågen, ja, jo de kommer pissa på sig, fan, tycka du är astuff, säger Fatalisten, pekar på Poeten, rakt över bordet, ja, rakt över bordet.

- Nej, de kommer tycka jag är astuff, säger Denandre.

Du? Undrar Han, jag, Poeten.

- Ja, det är ju fan jag på korten.

Ja, men det vet ju inte de, redaktörerna, på Bakhåll, nej, säger Fatalisten, drar ut stolen, sätter sig igen, ja.

- Spela roll, det är fan jag som står och skrevar, på korten, hur som helst, fan.

Pumphagel? Undrar jag dricker mitt kaffe, en vanlig, i mugg, inte en latte, nej, med jordgubbsmak i stort glas, nej, fan, en vanlig, i mugg, en grön.

- Ja, men motorsåg då? Blire bättre? En orange, den med, farsan har en, overall, sågen lånar vi av någon.

Du är ju fan sjuk, styckade mjukisdjur? Fan.

- Jag?

Ja, du, tycker Jag.

- Det är ju fan du som är sjuk.

- Varför måste just jag stå och skreva? Va? Varför kan inte han skreva själv?

- Han är för smal, fan.

Vadå för smal? Undrar Han, jag, Poeten, ja.

- Vadå för smal? Undrar Denandre.

Ja, man kan inte vara så där smal och skriva sånt där skit du skriver, nej, du är för smal, fan, det blir inte trovärdigt, du är för smal.

- Men du själv då, tycker Denandre, varför måste det vara jag, fan, varför kan inte du stå och skreva?

- Jag är för snygg, säger Fatalisten.

- För snygg? Undrar Denandre.

Ja, det blir inte trovärdigt, nej, man kan inte vara för snygg och skriva så bra, det köper de aldrig, nej.

Poeten reser sig upp för att hämta mer, kaffe, påtår, ja.

- Du kan väl ändå inte mena att du tycker han är ful? säger Denandre, ja, suger, fimpar, tar död på den, lämnar den död i massgraven, koppen, askkoppen, mitt på bordet, inne på Kallepåspången i centrum av setntuffa Västerås, ja.

Poeten kommer tillbaka, sätter sig, på stolen, ställer muggen, med kaffe, en grön, på bordet.

- Menar du det? Va? titta på han, titta på han, fan, säger Denandre pekar på Poeten som nyss satt sig, ja.

Fatalisten, ser på Poeten.

- Titta, titta på han, säger, tjatar Denandre, inte fan är han ful, tycker du det? Va?

- Jo, tycker fatalisten ställer sig upp,

igen,

snor åt sig muggen, med kaffe, Poetens mugg, en grön, ja, sveper kaffet,

fan,

fatta!

Han sveper kaffet,

igen,

fan,

rapar,

ler,

ställer ner muggen,

sätter sig,

på stolen,

ja,

på stolen,

inte på golvet,

nej,

på stolen.


- Tack, säger han.


Vadå? Skulle det verkligen vara så farligt om jag var ful? Undrar Poeten ser på Denandre.

Denandre tvekar.

Dessutom äre tufft att vara ful, tycker Han, jag, Poeten.

- Lätt för dig att säga, som är ful på det där tuffa sättet, ja.

- Du tycker alltså att han är ful, säger Fatalisten, ställer sig, flyger upp, skrattar, pekar på Han, jag, Poeten, på andra sidan bordet inne på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås, ja.


- Nej.

- Du sa ju det.

Jo, du sa så, du sa att jag var ful på det där tuffa viset, du sa att jag var ful.

Fan.

Tur ändå?

- Vadå? Undrar Fatalisten.

Tur att vi inte är brudar.

- Vadå?

Ja, men titta på oss.

De ser på varandra, Fatalisten på Denandre på Poetaten på Fatalisten och så tvärtom, huller om buller och tillbaka igen, ja.

Vi är ju inte direkt någon Johny Depp, precis, någon av oss.

Nej, de var inte direkt någon Johny Depp, någon av de, det gick inte att neka till, nej.

Poeten fortsätter.

Men vi är snubbar, inte tjejer.

Nej, de var snubbar, ja, inte tjejer, nej, det kan ingen neka till, det heller, nej.

Denandre röker, suger, ja, ni vet?

Fatalisten, kliar sig på armbågen, lyssnar halvhjärtat, känner på polaren, ja.

Poeten fortsätter.

Så det gör inget, nej, kolla på Emma, fan, hon är ju inte direkt söt, nej, men hon är grym på att lira tolvor, ja men det spelar ingen roll, nej, spelar ingen roll hur schysta tolvor hon lirar på BilloBob för hon är brutta och inte överdrivet söt, nej, inte som hon som också lirar tuffa beats, hårda trummor på BilloBob och faktiskt är rätt söt, ja, så det spelar liksom ingen roll, fan.

- Fan, tycker Fatalisten, ja

Eller hur?

- Hon är visst söt, fan, tycker Denandre.

- Vadå? Äru kär? Undrar Fatalisten skrattar.

Fan.

Nu går det ett tag.

Ja.

Det går några timmar, sen säger Denandre.

- De kommer ringa Säpo, fan.

- Nej, det kommer funka, säger Fatalisten rycker på axlarna, kliar sig på armbågen, känner på polaren, de kommer tycka du är astuff, säger han och tittar på Han, jag, Poeten.

Fan.



Nu är det senare, på kvällen, Han, jag, Poeten, har gått hem, till den lilla lägenheten, i centrum av stentuffa Västerås, ja.

Han klär av sig,

duschar.

Ger polaren en omgång.

Torkar sig.

Lägger sig i sängen, egentligen bara en madrass direkt på golvet, ja,

de åker aldrig ner till Lund och smyger i buskarna, nej, han somnar, ja, han somnar.

Av T.L Stjerna 11 jan 2004 12:27