Sverige - siste man släcker ljuset!

Under de senaste åren har flera rapporter kommit om vårt eländiga tillstånd jämfört med andra länder. Det gäller allt från ekonomiskt välstånd till bidragsberoende och sjukvård. En ryggradsreflex från den svenska vänstern, inkl det statsbärande partiet, brukade förr vara en skur av motargument om någon dristade sig att påpeka att allt utanför Sverige kanske inte bara var tagelskjortor och armod. Men inte numera. Nu råder en kompakt tystnad tom när HUI visar att om vi var en delstat i USA skulle Sverige vara den fattigaste. Inte ens rapporter om att levnadsstandarden i våra grannländer är högre verkar få vare sig vänstern eller borgerligheten att reagera nämnvärt. Än mindre diskutera orsakerna och få en sjukdomsinsikt.

Det kanske är så, att svensken i allmänhet och politikerna i synnerhet, innerst inne inte vill tro att vi har det sämre än andra och därför blundar hårt och envist. Denna förträngningsmekanism mot omvärlden grundlades redan de första decennierna efter kriget då vi tillhörde de rikaste nationerna i världen. Majoriteten av det svenska folket ansåg då, livligt understödda av flertalet partier, att vårt välstånd var en följd av vår överlägsna statskonst, svenskens extrema flit och utomordentliga begåvning. Att det istället berodde på att vi till skillnad från de krigshärjade länderna stod men en intakt industi i en värld som bara skrek efter våra naturtillgångar och produkter, var ett faktum som ingen ville kännas vid. Denna vår övetro på social ingenjörskonst och vår allmänna förträfflighet har inte rubbats än i denna dag. Därför har vi också svårt att tro på vår nyfunna fattigdom. Än mindre göra något åt den.

Faktum är att vi har den ekonomiska utvecklig vi förtjänar. Jag är övertyga om att våra politiker i stort sett verkligen har avspeglat folkdjupets innersta önskemål och att svenskarna därför i realiteten har sig själva att skylla och att vi nu skördar det vi själva sått.

Ser vi tillbaka under de senaste, säg fyrtio åren, så har vad gäller de stora och kostnadskrävande sociala reformerna, såväl de politiska partierna som befolkningen, i huvudsak varit ense. Allt annat är bortförklaringar och politiska dimridåer. Denna consensus mellan partier och en befolkning som ständigt önskar sig högre bidrag i olika former samt kortare arbetstid, oavsett ekonomiska förutsättningar, har mer än skiftande konjukturer, IT-bubblor, EU, EMU-omröstningar och maktfullkomliga fackpampar medfört att vi befinner oss på ett sluttande plan.

Därför tror jag inte heller att det finns något hopp om att Sverige skall kravla sig upp i välfärdsligan. Nej, svensken får nog finna sig i att vara medlem av EU:s bottenliga och om en tio år se länder som Estland ha högre levnadsstandard. Allt medan vi i Sverige koncentrerar oss på att rättvist dela en krympande kaka samtidigt som entreprenörer och välutbildade kommer att fly landet.

Det är nog som Aftonbladets fd chefredaktör Yrsa Stenius, i ett anfall av klarsyn, skrev för några veckor sedan. "När socialismen kollapsade och allt vad som därtill hörde råkade i vanrykte, stod kanske Sverige och svenskarna naknare och mer förvirrade än många andra folk som inte var så präglade av en ideologis dominans"

Nakenheten och förvirringen kommer att bestå. Siste man släcker ljuset!

Av Lars Nilsson 30 dec 2003 13:41