Uppdraget: En kriminell novell

Jag satt med ryggen mot dörren när de båda kvinnorna kom in. Jag hade hoppats att Hon skulle vara ensam, för så här nära Henne hade jag inte varit på hela veckan jag följt i hennes spår. Det är svårare än man tror att bevaka någon diskret utan att märkas. Det underlättar att se ut som jag:
En alldaglig kvinna, några och trettio, med mitt bruna, långa hår uppsatt under en blond kort peruk. Glöm det där med mörka solglasögon inomhus. Sådant drar blickarna till sig, liksom överdriven makeup.

Jag hade velat avsluta det hela i dag under förutsättning att Hon följde sin vanliga rutin. Shopping, lunch här och sedan den korta promenaden genom parken . Jag kände vid det här laget varje buske, sten och träd på hennes hemväg. Det fanns flera lämpliga platser, men man måste alltid improvisera: En hundpromenad eller en uppdykande joggare: Jag tänkte inte ta några risker.

Hon var inte ensam, utan hade sällskap av en kvinna som var betydligt yngre. De hade med sig två barn, som måste vara den yngre kvinnans. De var alla tre mörka med samma sydländska färger och bruna ögon. Jag viste förstås att Hon var gift med en invandrare nu.

Hur som helst:
Så länge de var i sällskap måste jag vänta.
Jag reste mig och gick emot disken där kaffet stod. Under tiden jag serverade mig en påfyllning granskade jag henne ur ögonvrån.

Hon hade åldrats men bilden som jag hade var ju över 10 år gammal. Plötsligt vände Hon på huvudet och tittade åt mitt håll, och det kändes som om jag inte kunde andas. Ett ursinnigt hat som jag inte kunde bemästra vällde upp inom mig och fick mig att må illa. Så tittade hon likgiltigt bort och jag drog en ljudlös suck. Vad hade jag trott? Att hon kunde se vem jag var? Hur skulle hon rimligtvis kunna det?

Jag blev sittande tills de båda kvinnorna rest sig och passerat mig på utvägen med barnen. Den minste höll sin mamma i handen, den äldre kom lite efter, och när jag hunnit ut på trottoaren såg jag hur Hon vände sig om och grep tag i den lilles arm. Han började gråta,och innan jag hann blinka hade Hon vänt sig ett halvt varv och smällde till den lille mitt i ansiktet! Jag var utom räckhåll men väntade mig förgäves någon slags reaktion ifrån den unga mamman.

Jag stålsatte mig: Detta var inte min sak. Min sak var att se till att den vackra, välvårdade damen med sitt fantastiska kastanjebruna hårsvall skulle upphörde att existera. Ingenting annat.
Basta.

Sakta följde jag de båda över torget, och vidare mot parken. Jag tänkte på min lämplighet för just det här uppdraget. Jag var ju amatör. Till sådana uppdrag finns det proffs. Det hade varit på tal, men riskerna hade bedömts som för höga. Folk som tar den sortens uppdrag för pengar umgås i kretsar där allt är till salu och där kunskap kan bli till en inkomst. Eller till ett förtroende för att imponera på den nya flickvännen, som springer raka vägen till polisen. Jag kunde min brottsstatistik.

De brott som har största chansen att förbli olösta är de där förövaren är en ensam gärningsman... tidigare okänd för polisen... samt att han eller hon sedan aldrig upprepar sitt brott.

När jag över 10 år tidigare hade lärt mig att skjuta, ville min älskade släpa med mig till sin skytteklubb. Eftersom jag redan då hade på känn att det här uppdraget en gång skulle hamna hos mig, avböjde jag skrattande och bad honom ta hem ett vapen och lära mig i skogen runt torpet. Jag skrattade bort alla antydningar om det olagliga i företaget.

En förälskad man är lyckligtvis mycket medgörlig. När jag senare avfärdade det hela föll saken i glömska. Hos honom. Jag kunde inte ta risken att skaffa en vapenlicens eller några klubbkamrater.

Vapnet skaffade jag mig flera år senare, på ett sätt som aldrig skulle kunna spåras. En anonym 22:a, lätt att hantera och med en måttlig rekyl. Jag såg de båda kvinnorna gena mot parkvägen, men den yngre kvinnan och hennes barn följde fortfarande med. Ännu flera dagar i den ensamma Volvon på parkeringen ute i industriområdet.

Jag kunde inte riskera att bo på hotell. Officiellt var jag ju någon annanstans. Registreringsskyltarna hade jag "lånat" på Arlandas långtidsparkering, och smutsat ner lite lagom. Jag hoppades verkligen att den andre bilägaren skulle ha en riktigt lång, skön semester, så att inte bilen blev "lyst" innan jag var klar. Bilen var i alla fall min egen gamla rishög. Både hyrbilar och stulna sådana är riskabla för alla som inte är bankrånare. Så kort körtid brukar vara riskfritt.

Nästan framme vid porten gav jag upp. Jag stannade bara för att se de båda kvinnorna försvinna in. Kört för i dag. Det hörde inte till Hennes vanor att gå ut på kvällstid, och i fall Hon gjorde det så hade Hon antagligen sin make i släptåg. På tok för riskabelt. Jag genade mot busshållsplatsen för att ta mig den långa vägen till parkeringen. Därute försvann bilen i mängden av bilar. Jag stannade vid telefonkiosken. Min älskade svarade på första signalen. Jag förvissade mig om att mitt alibi var intakt. Han visste det inte ännu, men hela min säkerhet skulle hänga på honom.

Jag hade uppfunnit en svår infektion och lagt mig till sängs hemma i kollektivet. Alla respekterade vi varandras intrigitet. Att inspektera varandras sovrum var tabu. För alla utom barnen. För deras skull hade jag uppfunnit Sjukdomen, som var väldigt smittsam. För deras skull bar min älskade upp mat till mitt rum, som han sedan bar ut i soppåsen, och levererade dagliga rapporter om min o- hälsa. Barnen berättade på dagis hur sjuk mamma var och att hon låg i sin säng hela tiden. Alibit borde vara vattentätt, ifall jag bara blev klar i rimlig tid.

Efteråt skulle han veta. Genast han fick höra talas om Hennes död skulle han veta: Han skulle tiga. Honom kunde jag lita på. Inte före då skulle han försöka att stoppa mig... gör inte alla män det? men efteråt, när inget kunde göras ogjort. Han skulle inte vilja sätta sina barns mor i fängelse. Inte för DEN kvinnans skull. Han ensam visste dessutom att detta uppdrag handlade om en rättvis vedergällning.

Natten blev orolig, trots att sovsäcken bak i combin inte var så illa. Jag har sovit på sämre ställen. Men morgondagen var lördag och nu tänkte jag sätta in stöten.
Torgdag.

Redan kl 8 fanns jag på plats. Jag satt och läste på en bänk. Bredvid mig stod väskan öppen med vapnet lätt åtkomligt. Jag tänkte få det att se ut som en vanlig väskryckning, som gått snett. Hon vägrar släppa, tjuven skjuter i panik. Inte ett helt vanligt scenario, men tänkbart. Hon blev bara tillfällets offer. De flesta mord begås av anhöriga eller andra med påtagligt motiv. Det ville jag inte att någon skulle gräva alltför djupt i.
Nej: en olycklig slump bara.

Sedan: Upp på bussen, av med peruken, tillbaka till parkeringen, och det skulle äntligen vara över! Jag skulle åka hem, nöjd med att rättvisa skipats till sist. Uppdraget skulle vara utfört. Jag visste att jag inte skulle ha några problem med att döda just den här kvinnan, och att jag aldrig, aldrig skulle ångra mig efteråt.

Nu öppnades porten,och hon kom ut, men efter henne travade den yngre kvinnans äldre pojke. Han som fått en sådan omild behandling dagen innan. Hon som barnvakt? Personligen skulle jag inte lämna henne att ta hand om en guldfisk ens, ifall den inte var giftig förstås.
Jag satt kvar på bänken och det omaka paret närmade sig. Pojken drog benen efter sig,och man kunde se hur irriterad Hon var.
"Nej, mamma! Jag VILL inte!"

Den lille pojken började gråta, men själv kände jag det som om någon slagit mig hårt i magen, ett sånt där slag som tar luften ur lungorna en bra stund. Mamma! Ungen hade kallat henne Mamma!

Det kunde bara inte var sant! Kärringen var ju över 50!
Febrilt räknade jag i huvudet, medan jag tittade ner i min bok och lät paret passera. Hon kände inte mig, men Hon kunde ju ha något ungdomskort av sig själv kvar, och både jag och min syster är skrämmande lika Henne. 52-6, kanske 7 år.

Hur jag än räknade så gick ekvationen tyvärr ihop. Jag tittade på min lillebror med ett plötsligt uppflammande hat:
"Jaså, du duger! Dig behåller hon minsann. Oss andra slängde hon ifrån sig som rutten fisk."

Så skämdes jag. Den lille stackaren hade ingen dans på rosor framför sig i hennes vård. Jag kunde bara hoppas att han hade en pappa som brydde sig!

Hur som helst: Mitt uppdrag var slutfört. Jag kunde bara inte skjuta ihjäl henne nu? Göra min egen lillebror moderlös? Fast med en sådan mor... Jag kanske borde rädda honom? Jag skakade på huvudet och reste mig .

Mellan parkens träd såg jag Hennes kastanjebruna hårsvall försvinna. Jag slet av mig peruken och lät mitt egna långa hår, kastanjebrunt som hennes, falla ner över ryggen. Håret hade varit mitt största handikapp. Hon hade dock träffat mig som tonårning och lagt märke till hur likt Hennes det varit.

"Nu är hennes säkert färgat" tänkte jag surt under bilresan hem. Vid Ikea åkte jag av vägen och skruvade av de stulna skyltarna som jag slängde i diket. Att återställa dem var för riskabelt. När jag svängde ut på vägen igen tänkte jag på hur jag sabbat mitt uppdrag. I mina tankar hade jag dödat henne tusen gånger om under de många årens planering,sedan jag gång på gång rannsakat henne i mitt hjärta och funnit henne skyldig, utan några förmildrande omständigheter.

Någon måste ta hand om de brottslingar som det inte går att fälla i domstol. Jag hade gjort det till mitt uppdrag, för mitt eget och hennes andra offers skull. Att veta att vi, hennes offer, finns här ute någonstans måste skapa en evig rädsla hos Henne? Att inte kunna lita på att vi håller tyst?

Vilken social och medial skandal? Kanske ett slags straff ändå? Till jag tagit mitt slutgiltiga beslut samlar jag tåligt fakta och pusselbitar, för om några år kommer jag och mina systrar att vara de enda som vet.
Min är hämnden, säger Herren enligt skriften.
Ibland behöver han bara lite hjälp på traven.

Av Sunny Börjesson 27 dec 2003 14:30