Underrättelsehistoria VI

Med hjälp av väst grundades sedan en krigsberedskaps-organisation. I organisationens topp var försäkringsbolagen representerade och distriktsförsäkringsinspektörer fungerade som fältorganisatörer på 50 -talet. De under-jordiska" skyddskårerna" i sin tur skulle verkställa ordern vid en händelse av ockupation.

En motsvarande organisation byggdes upp i Sverige. Dagens Nyheter avslöjade för några år sedan organisationen som grundades av statsminister Tage Erlander, LO-chef Arne Geijer och ordföranden för den svenska arbetsgivarorganisa-tionen Bertil Kugelberg. Försäkringschef Alvar Lindencrona valdes som chef till organisationen som lydde direkt under försvaret. I Finland var bl a försäkringsbolaget Sampo involverat i organisationen. Grundidén för krigsberedskaps-organisationen var att vid en händelse av ockupation skydda landets ledning, sköta kontakterna till exilregeringen samt organisera motståndsrörelsen, som i sin tur skulle agera under NATO.

Andra delar av socialdemokratin organiserades på ett annat sätt. De s k vapenbröderna såg till att få rätta människor på rätta platser. Penna Tervo, Väinö Leskinen, Janne Hakulinen och Olavi Lindblom med flera tillhörde dem. När man senare tillsatte styrelsemedlemmar i stora statliga företag värvades män just i dessa organisationer. Leskinen fanns med i den statsdominerade resebyrån AREA Ab, Lindblom var ordförande i byggföretaget Haka och Valmet användes för att kanalisera pengar till partispionaget.


Finska, svenska och amerikanska spioner

Mellan Finland och Sverige utvecklades komplicerade men täta kontakter med socialdemokrater under 50-talet och sedermera fortsatte samarbetet ända till 80-talet. Kanske till och med längre än så. Det var oftast partiernas partisekreterare som hade ansvaret för att bekämpa de oönskade ideologiska elementen bland medlemmar och väljare.
I Finland ledde detta till splittring inom den fackliga rörelsen. Eftersom kommunisterna var starka i FFC grundades 1960 ett alternativ, Finlands Landsorganisation FLO. Då var den svenska Landsorganisationens ordförande Arne Geijer även ordförande i ICFTU och han såg till att FLO snabbt antogs som medlem. Det skulle visa sig att den finska socialdemokratin och fackföreningen snart inlemmades i en organisation som via Sverige både spionerade på medborgare, svartlistade, förmedlade information till CIA och finansierades därifrån.

Den svenska militära underrättelseavdelningen C-byrån hade skilts från försvaret efter kriget på grund av politiska orsaker. Den inlemmades i Försvarets radioanstalt FRA, där under årens lopp även många finländare arbetat, varav en del gamla stellister. Socialdemokratiska arbetarpartiet SAP hade då mycket inflytande på FRA. Enligt en uppgiftslämnare på det svenska försvaret utnyttjade FRA bl a de spionorganisationerna som hade byggts upp i Sverige och Finland under kriget av OSS CIAs föregångare och britterna. Folk lär ha värvats från underleverantörer till de stora stålindustriföretagen. Dessa organisationer har ju sedermera refererats i pressen under namnen Gladio. I Norge hette motsvarigheten Stay Behind och i Danmark Absalon.
Paavo Kairinen var en av de några tiotal officierare som efter kriget tog värvning i den amerikanska armén. I Maj Wechselmanns dokumentär A cold war in a cold landscape berättar Kairinen hur han var i kontakt med officeren Haahti som i slutet av kriget värvade västorienterade militärer för krigsuppgifter. Kairinen berättar i filmen hur han bl a var involverad i vapenstölder och hur han senare verkade i München och utbildade civila från olika länder för hemliga uppdrag. Dessa skickades sedan till sina respektive länder för att invänta order. Enligt dokument från USA hade den finska organisationen åtminstone 21 000 man. Dessutom fanns det olika ställen dit flyget skulle flyga vapen i fall det skulle bli aktuellt. Ett fanns i Fredrikshamn, ett annat i Kuhmo.

Paavo Kairinen själv skrev i ett brev 4.4. 1992 till Maj Wechselmann: "The whole truth, Mrs. Wechselmann, is that the young men from East European countries were given a chance to enlist in the 10th Special Forces Group Abn, stationed in the Flint kaserne, Bad Tölz, Germany; that they were placed into so called A-detachments for a specialized training upon completion of the first phase, the basic training. I shall not deny the fact, that each Special forces team was programmed for action in case of war within its target country. Consequently, a man of Polish origin was placed into a detachment whose war time mission was to infiltrate into Poland, and thereafter carry out his teams mission." Kairinen förnekar dock bestämt att dessa grupper skulle ha agerat under CIA och att deras verksamhet skulle pågå under fredstid. Men de facto utbildades europeiska män för infiltration och gerillaverksamhet av USA.

Men den militära underrättelsen räckte inte till utan i Sverige startades IB, en hemlig och illegal socialdemokratisk underrättelseorganisation. Det var journalisten Jan Guillou och Peter Bratt som avslöjade IB i början av 70 -talet, vilket ledde till mycket skriverier samt en fängelsedom för skribenterna. Trots att IB officiellt då lades ned lär verksamheten fortsatt under andra namn såsom KSI, Kontoret för säkerhet och inhämtning. Den mest kände IB-chefen i Sverige heter Birger Elmér och lever idag i Skåne. Andra kända namn där har varit bl a Hans Holmér, Gösta Damberg, Ingvar Paues,och Thede Palm.
En intressant nutida reflektion är att när Mona Sahlin valdes 1991 till partisekreterare efter Bo Thorén noterade vissa tidningar en liten nyhet som berättade att partiet hade bestämt att dela på partisekreterarjobbet och att en man vid namnet Sten Olsson valts till en "operationell" partisekreterare.

IB-verksamheten började på ett tidigt stadium att arbeta tillsammans med finländare. En färgstark f d kommunist, Arvo "Poika" Tuominen kom till Sverige direkt efter kriget för att organisera finnar i Sverige för verksamheten. 1956, när jobbet var klart återvände han till Finland.
En av männen som kom in i verksamheten är Hjalmar Rantanen, själv också en före detta kommunist. Rantanen arbetade bl a på AMS, arbetsmarknadsstyrelsen som enligt honom organiserade kurser där man utbildade underrättelsefolk. Det var inte fråga om högriskarbete utan snarare infiltratörer i olika kommunistiska förbund, registrering av åsikter på arbetsplatser samt undersökningar av vad folk beställde för tidningar etc. IB lär ha haft folk på alla stora arbetsplatser. Folk värvades framförallt från partiets ungdomsförbund. IB:s spionage var organiserat på tre nivåer: ministrar, partier och tradionellt spionage.

De talrika finska invandrare som kom till Sverige för att få jobb var ett särskilt huvudbry för socialdemokraterna. Man visste att bland dem fanns det många kommunister och fackligt aktiva. Dessutom hade den svenska socialdemokratins negativa inställning till andra språk och kulturer retat många invandrare. Det fanns t ex ingen information att få på finska, och trots att bl a Rantanen arbetade hårt för att få sossarna och LO att inse att detta behövdes som en demokratisk rättighet var motståndet hårdnackat. LOs ordförande Arne Geijer var särskilt negativ till detta. Rantanen har berättat i sin bok Ruotsin avarassa sylissä hur han först och främst ville arbeta för att invandrarnas ställning skulle förstärkas och trodde att det låg i partiets intresse. Det tog en lång tid innan han började inse att allt handlade om kontroll. De fagra orden om jämlikhet, valfrihet och samarbete var bara tomma politiska slagord, och förtrycket av finska språket fortsätter dagligen trots att lagar och konventioner idag ställer krav på staten att skydda sina minoritetskulturer och -språk.

När man i Finland 1960 startade skuggfackcentralen FLO med hjälp av CIA-pengar ställde sig Geijer positivt till detta. Geijer som hade täta kontakter med CIAs män Lovestone och Irving Brown litade inte på FFC. Finska informationskällor var på den tiden männen från Presservice Ab, Psyko-Työ och Järjestötuki. FLOs ledare Jaakko Rantanen och Olavi Järvelä blev allt fräckare i sina åsikter och verksamhet. De hade ju USA bakom sina ryggar.

Finska intellektuella invandrare grundade i slutet av 50-talet RSKL, Sverigefinnarnas riksorganisation. En av grundarna, Anna Loviisa Inkinen, berättar att hennes man, som arbetade som analytiker på en bank, drömde om en riktig remissinstans som skulle höras när man beslutade om finländares ärenden i Sverige och som kunde kanalisera deras röst till makthavarna. Samtidigt arbetades det på många fronter för att organisera finska fack- och partiorganisationer.

RSKL blev aldrig den starka organisation som det var tänkt och de finska avdelningarna blev betydelselösa i rikspolitiken. I själva verket kallades de föraktfullt av SAP -ledningen för "språkklubbar". Mot den stora ideologiska kampen som pågick under kalla krigets tid kan man konstatera att båda sidorna - kommunister och socialdemokrater som agerade i USA:s tjänst - effektivt lyckades hindra alla försök till en samlad finsk kraft i Sverige. Olika initiativ till att själv organisera finska tidningar, skolor etc. stoppades och den på 60-talet av professor Armo Hormia påbörjade diskussionen om finnarnas minoritetsställning tystades snabbt. Sedermera såg man också till att intellektuella inte skulle vara med i organisationen.

De få finska riksdagsmän och kvinnor som har kommit fram från det socialdemokratiska partiet har utmärkt sig genom att aldrig offentligt tala högt om finländarnas ställning i Sverige medan RSKL har reducerats till en bråkig samling av egennyttiga amatörpolitiker och tjänstemän med få undantag. RSKL som skall vara remissinstans har sysslat bl a med äggimport och resebyråverksamhet under generalsekreteraren Esko Melakari, och med statens godkännande/ignorering av hur skattemedel använts så länge det sitter socialdemokrater i alla styrelser som skall styra finskspråkig verksamhet...

forts.

Av Johanna Parikka Altenstedt 19 dec 2003 12:05