Skrik inte, Elin

Medan en blåvit måne vandrar över jordens djupblå grund. Medan små lyspunkter på denna grund förbereder julens glada bud under oändlighetens sjok av stjärnor. Medan gnistor från kontaktstråk som söker sin like hamnat fel. Medan huvudleder möts i orangeröda korsande g-punkter, medan alla upptänkliga skydd kring värmebubblor sköra av penetrering från sina likar inte håller, vandrar en nioårig flicka in i vuxenvärlden hårt hållande sin docka.

Alla anser henne som sin, värd att beskyddas, ser det gryende, det spirande, visornas lilla Elin, en blomsteräng i knopp, en sällsynt blomma är hon med en kalk, den kalk de vill se öppna sig. Det vilar all världens samlade skönhet som sekler försökt att förmedla genom tiden i hennes lilla ansikte. Det vilar en omedvetenhet värd att tillvaratas, en oskuld alla vill njuta i alla hennes små rörelser.

Och månen stiger allt högre medan valven välver sig kalla och skuggorna slinker in och ut mellan snåren. Det fryser en tunn isskorpa i hennes själ, trampar du på den hörs en klang men det är inte den rätta. På små spikar hänger hon upp isbitarna som ger ifrån sig spröda ljud när de slår mot varandra i vinden. En melodi du tror är för dig, du arme välmenande, och gläds medan hon söker sig tillbaks för att hitta sin docka.

Av Solveig Sjöskog 09 dec 2003 18:28