Stilla natt, heliga natt

Hon väntade till klockan var över nio fast det var i försiktigaste laget. Ingen var ute en julaftonskväll, och mörkret började falla redan vid tretiden så här års. Här "hemma" i den lilla byn där hon tillbringat sin barndoms somrar kände hon dessutom vägarna så bra att hon inte behövde bli sedd ifall hon inte ville. Och nu ville hon inte.

Inte under helgen. Det kunde vara farligt. Någon kunde kände igen henne och börja undra. De små städerna hon brukade lifta emellan till vardags passade bättre för en hemlös, för där fanns det många ungdommar som sprang ute på nätterna att gömma sig bland, även om de flesta var äldre än hon. Där var lättare att fixa övernattning också. På någons golv eller i någons bil. Eller kanske på järnvägstationen.

Men en julnatt finns det inte en jävel på stan. Då försvinner alla, vart de nu blir av. De flesta har väl någon slags familj någonstans i bakgrunden?

När hon fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Den lilla bagen hade hon med sig, men i Stora ladan, dit ingen hade ärende vintertid, fanns den andra, större bagen med filten och ficklampan. De behövdes inte i stan, där hon nästan aldrig behövde sova utomhus. Så här års var Stora ladan för kall att ens fundera på som logi.

Första anhalten blev ladugården hos mjölkbonden,där hon för inte så många år sedan hämtat sina fosterföräldrars mjölk i ett blått spann. Hon krängde av sig sin duffel för att den inte skulle bli smutsig eller börja lukta ko, och så gick hon tyst upp i foderrännan. Hon klev i mitten och rörde sig försiktigt mellan raden av fredliga, ångande varma kor, som idisslade fridfullt eller sov i sina bås. Några av dem kände hon igen ganska bra. Andra inte. Hon satte sig ner framför en av dem och sträckte in handen och kliade henne mellan hornen. Kon tog hennes smekningar med jämnmod. Blänkte bara till i mörkret med sina stora ögon. Skulle hon chansa och sova här?

Värme fanns det, och sällskap, men risken att försova sig var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta en sovande flicka i ladugården smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.

Den fanns en ny liten kalv i boxen, och när hon sträckte ner handen började han ivrigt suga på hennes fingrar. Hon tänkte på hur mycket han måste sakna sin mamma och funderade på ifall hon hade orkat lyfta ut honom en stund ifall hon bara vetat vems kalv det var, men besinnade sig. En massa oro och kor börjar råma, och vad göra då med en kalv i famnen? Kanske de skulle tro att hon ville stjäla den, rentav? De där "vanliga" människorna hade så konstiga föreställningar om allting, det visste hon allt om vid det här laget. Hon tog upp lite halm och torkade av händerna så gott det gick. Lika bra att ta sig härifrån, även om det var för tidigt att gå till sängs. Hon fnissade åt ordet för sig själv. Till sängs var det verkligen sällan hon gick numera.

I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. Hon bestämde sig för en försiktig promenad i mörkret, och kanske återse en del hus hon en gång känt till. Så sent som i våras hon hade konfimerats i den lilla kyrkan, nästan samtidigt som hon gick ur skolans 7:e och sista klass och fostermamman kastade ut henne. Flickan kände ingen saknad efter det livet, inte alls. Problemet var att hon inte kunde skaffa ett eget liv ännu. I somras blev hon 14 och efter nyår kunde hon säga att "jag blir 15 i år" utan att ljuga och kanske få en plats som barnflicka där mat och rum ingick. Det var i alla fall den drömmen som hon höll fast vid under alla tomma menigslösa dagar när höjdpunkterna utgjordes av långa besök på biblioteket. Hon pendlade mellan tre, fyra små städer. Att sitta för länge på ett och samma bibliotek kunde väcka oönskade frågor.

Snön knastrade under hennes skor när hon sakta gick vägen fram. I alla fönster fanns det ljus. Åh, så mycket läsljus, tänkte hon. Julstjärnor och julgranar skymtade därinne, och människor som firade helgen tillsammans. Flickan inbillade sig att alla de där människorna som hade mammor och pappor, syskon och vänner, måste vara överlyckliga över sin lott. Hon hade ännu inte lärt sig av livet att de som har någonting ofta tar det för givet, samt att det som ser ut som en idyll under en blick utifrån kylan kan gömma rena helveten bakom de nystrukna gardinerna.

I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. En av de få som visste hur hon hade det. Hon slöt handen kring den lilla nycklen, nästa rädd för att den kunde ha kommit bort. Nej den låg där. Kamratens pappa var förman på träfabriken, ett av den lilla byns blomstrande småföretag, och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord.

Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Först måste hon bara gå runt byn och inom Stora ladan,där den stora bagen fanns. Förutom ficklampan fanns där ett antal böcker, alla stulna på något av tre biblioteken hon brukade bevista. Ibland fick hon dåligt samvete för det, men oftast tänkte hon att ifall Gud verkligen fanns så hade han i hela hennes liv hållit sig så dold för henne att han fick skylla sig själv när hon bröt emot buden.

På vägen passerade hon sitt förra fosterhem. Inga ljus som glittrade i de fönstren, inte. Hon visste att de hade en julstjärna av papp i köket, men i övrigt så sparades det på ström, och inga undantag gjordes för julhelger eller andra helger heller, för den delen. De låg nog och sov redan, för de var pensionärer båda två med tidiga vanor. Gubben som var alkolist var säkert redlös sedan middagstid, och ämnade förbli i det tillståndet över helgen. Med tanke på hans sällskap förstod flickan att han söp, men inte gjorde det tanten snällare eller gladare, och eftersom de aldrig haft något umgänge med andra än varandra så tyckte flickan nästan att hon kunde höra tystnaden därinne när hon gick förbi.
Hon rös till. Det var bestämt kallare än hon trott?

Med den stora bagen över axlen och den lilla i handen stod flickan till sist vid den mörka byggnaden där den lilla fabrikens kontor och personalutrymme var belägna. Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Eller tänk ifall de hade märkt att det saknades en, och bytt lås? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.

Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
"Tänd inga lampor," hade kamraten varnat, "då kan någon se och tro att det är inbrott".
Som om hon skulle vara så dum. De där "vanliga" trodde visst att man föddes i går? Hon famlade sig in i det lilla kafferummet, och ställde ner sitt bagage under fönstret, där elementet fanns. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, dufflen brukade tjäna som täcke.

Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Batterier kostade pengar och hennes diskreta tiggeri räckte ofta bara tll maten. Hon kunde inte låta bli att göra en elak grimas när hon tänkte på barnbidraget som fostermamman skulle kassera in ända tills hon fyllt 16 år, så länge hon var mantalsskriven hos dem. Men här hade flickan och tanten ett gemensamt intresse av största möjliga tystnad. Tanten skulle bli utskämd i hela byn och särskilt i den frireligiösa församlingen, ifall det kom ut att hon kastat ut en 13-åring på gatan. Låt vara en obehaglig, envis och trotsig 13 åring, men ändå.

Och genom sina nya bekanta hade flickan lärt sig allt om ställen som Ryagården och liknande platser för sådana som hon. Tack, men nej tack!

Toaletten! En snilleblixt slog henne plötsligt. Den hade kanske inga fönster? Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet brevid toalettstolen och började gräva efter lektyr.

Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och flickan förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och fin julnatt.

Av Sunny Börjesson 07 dec 2003 16:04