Vuxenpoäng - men ingen bonus

Charmen med att få gå och lägga sig när man vill och få köpa godis när man vill har utarmats en aning. Man skulle kanske kunna säga att det gått inflation i hela företeelsen vid det här laget. Det mest spännande man kan råka ut för just nu är troligen en nära förestående och jättespännande 40-årskris.

Ville vi bli vuxna då, vi i klapp och klang-generationen? Skulle VI bli vuxna? Var det meningen? Varför det?
Tänk om vi inte ville det då?

Vi lallade ju så fint med Gullan Bornemark, kollade Kapten Zoom och räknade mängdlära i färgglada Hej matematik-böcker. Där stod: "hur många element är det i mängden" och så var det några gröna pluppar i på en bild.
Element visste man ju vad det var för något. Det var såna som satt under fönstren och var varma och det kunde ju vem som helst se att det inte var element på bilden men vi låtsades att det var det för att göra fröken glad.

Är det en bra förberedelse inför vuxenlivet? Eller är det bara ett sätt att fördriva tiden medan man är barn? Hursomhelst så funkade det. Fröken blev glad när vi låtsades att det verkligen var element på bilden. Alltså, det var innan hon fick "nervsammanbrott" precis som alla andra fröknar som kom efter. Berodde det på elementen, månntro?

Handen på hjärtat, hur många av er skulle valt att bli vuxen om ni hade fått välja? Skulle ni verkligen ha valt månatliga besök på internetbanken, konsumkassar i biologiskt nedbrytbar plast och orange pensionskuvert istället för kladdfärg och en välsorterad, härlig, färgrik samling luktsuddisar?

Vad är gula deklarationer i jämförelse med det sjörövarskepp som din säng kan förvandlas till?
Skattebetalande kontorsråttor med 40 timmars arbetstid och många bollar i luften är ingenting invid en femårig prinsessa med tiara, änglavingar av nylonstrumpor och magiskt trollspö. Rent ut sagt: This is boring. Gullan Bornemarksånger hjälper inte i denna svåra insikt.

Ingen av oss valde att bli vuxen. Det bara blev så liksom.
Vart åkte sjörövarskeppet? Var är min tiara? När tappade jag vingarna? Är det 40-talisterna som har gjort det här mot oss - igen?

Jag ser ut över perrongen. Där står en medelålders man i beige trenchcoat och portfölj. Många skulle nog kalla honom "gubbe". Plötsligt slår det mig: Där är ju ett barn! Som blev stort! Som kanske inte ens ville bli stort?!
Ingen bad honom om lov. Han gav inte sitt samtycke och skrev inte under någon överenskommelse. App! App! Nej då, inte alls så gick det till.

Vuxenheten kom inte till hans dörr, ringde på och frågade: Ursäkta men skulle unge herrn möjligen kunna tänka sig att bli vuxen? Vi kan erbjuda körkort, plats i bostadskön och möjlighet att pensionsspara långsiktigt. Han tackade aldrig ja till allt det där, kryssade aldrig i någon sådan ruta på en blankett. Det bara blev så ändå.

Där går han nu: ett barn som kanske blev stort mot sin vilja. Nu promenerar han lite rastlöst på perrongen i sin beige trenchcoat, bär portfölj och väntar på ett tåg. Alla tåg till barndomslandet har redan gått. Men han ska åt ett annat håll. Kanske ska han åt det håll där man anmäler ändrad inkomst till försäkringskassan, bokar tvättstugan och månadssparar till semestern? Jag vet var det är, jag bor åt det hållet också.

Kanske går det just i just detta ögonblick, just i denna stad omkring mängder av gubbar och tanter som egentligen är barn som aldrig bad om att få bli stora? De valde aldrig det men har på något märkligt sätt ändå fått asyl här i vuxenskapets vårdköer, karriärvägar och köpstäder.

Till barndomslandet kan de aldrig återvända. Till det behövs ett sjörövarskepp och änglavingar av nylon.
Vuxenpoängen har inga bonussystem. Det kommer inga bonuscheckar med posten när man fått tillräckligt många. Nu behövs spänning. Kom 40-årskris! Bara kom!

Av Helen C Ohlsson 03 dec 2003 10:46