Jan Guillou - en helig ko?

Svaret nedan skickades till de ledande kulturredaktioner i hopp om att det skulle initiera en allmän diskussion om vad det innebär att journalistiken vägrar att följa och skriva om den forskningen som görs just om journalistiken. Svaren vi fick var ungefär så här:

"Vi har inte plats SVD och DN
"Artikeln saknar djup och konkretion" Aftonbladet
Inget svar Expressen
"Det görs så sällan intressant forskning inom mediebranschen" DN igen
"Kanske…" Journalisten, SJF-organ

Journalistikens främsta uppgift är att granska makthavare, får man lära sig på journalisthögskolorna. Det borde rimligen innefatta makthavare också inom det tryckta ordet, inom film, och inom samhällsdiskursen, d v s sådana som Jan Guillou, som kontrollerar mycket av debattämnen som råder i landet genom sina mediebolag, sina böcker, sitt politiska engagemang och sina förtroendeuppdrag som ledare för mediefolket.

Slutligen publicerade vi artikeln i grannlandet Finland. Bedöm själv:


"Jan Guillous vådaskott

Publicistklubbens ordförande Jan Guillou sköt sig i foten när han raljerade över medieforskare som "docenter i teoretisk journalistik", och rev ner skratt över Publicistklubbens möte den 22 september som handlade om "Mediernas val" och EMU. På kultursidan i Expressen den 28 september skrev kulturchefen Per Svensson en kolumn om medieforskarnas tillkortakommanden, och längst ner på sidan hittar man en artikel med rubriken "Den gyllene mediemåttan". Där utpekas medieforskare som gnällspikar med tillgång till gratis medier dygnet runt och ingen koll alls på hur det egentligen är att jobba som journalist. Det är som det vore helt absurt att ens försöka sig på att förstå journalistik utan att vara journalist.

Problemet är emellertid mycket djupare. Det handlar om journalistiska myter som florerar om hur god journalistik skall snickras ihop. Insocialiseringen i dessa myter startar redan när studenter läser journalistik som studieämne. Under de senaste decennier har utvecklingen gått mot att det ställs allt högre krav på att tillhandahålla den ultimata "verktygslåda" för hur man skall arbeta som journalist på bekostnad av ämnesstudier och intellektuell reflektion. Studenterna vill ha en slags checklista som de kan följa för att få jobb. "Teori" ses som redskapskunskap i skriftlig form.

Den observanta kan säkert känna igen akademikerföraktet från annat håll; inom socialdemokratin, som någon gång 30 år sedan övergav de höga utbildningsidealen som var grunden i arbetarrörelsen ni minns, folkbildning, till förmån av att "alla skall vara jämlika genom att alla görs lika". Sverige blev landet där man kunde bli minister utan att ha en akademisk utbildning, och det var man stolt över.
Kluvenheten är bara alltför genomskinlig, för nog gillar journalistiken vetenskapen som källa så länge den inte uttalar sig om deras egen profession. Samma akademiker tröskas sedan genom den journalistiska apparaten gång på gång på gång, som t ex professorn i retorik som får stå för litteraturvetenskapen, eller statsvetaren som tillhör regeringspartiet.

Arbetande journalister som gått på journalisthögskolan klagar ibland att de inte har lärt sig "hur man rent konkret arbetar som journalist". Men då missar man att journalistutbildningen är en akademisk utbildning på universitet. Det innebär att man kommer med ett nytänkande in i en medieorganisation, och inte bara skall passa in i rådande mallar. Universitet står ju för förmedling av befintlig kunskap men också produktion av ny vetenskaplig kunskap. I dagens medielandskap behövs det verkligen nu forskning om kändisar, om imagebygget, om lobby, om fiktiva och verkliga nyheter, osv. Vidare står universitet för jämförande kunskap - hur gör man utomlands, samt för reflektion - varför är de flesta "talking heads" fortfarande män trots att "Sverige är jämställt".

Denna journalistiska nervositet över att vara praktiskt fullfjädrad redan
från början, leder i slutändan till att journalistiken blir utvattnad,
eftersom att vara journalist inte bara är en praktisk verksamhet utan i lika hög utsträckning ett intellektuellt yrke. Journalisten måste kunna läsa och förstå statsbudgeten, istället för att bara visa CD-romen varje gång Bosse kommer med den till riksdagen. Annars bidrar format-journalistiken bara till nya traditioner istället för kunskap. Det handlar således inte bara om metodologisk kunskap om vilken grävspade som passar i vilken sandlåda.

På Svenska Journalistförbundet, SJF, finns det ingen statistik över medlemmarnas utbildningsnivå. Man får istället vända sig till Göteborgs universitet forskare! där man genom enkäter tagit reda på journalisternas
utbildningsnivå senast 1995. Då finner man att 29 är utbildade på journalisthögskola och 27 har annan akademisk utbildning. Men det är också
skrämmande att se att 20 av landets journalister inte har någon som helst utbildning efter grundskolan. 11 av journalistkåren är utbildade på folkhögskolan. SVT och SR har haft en tradition av kurser, likaså t ex Föreningen grävande journalister, och SJF, som har årligen en hel del metodkurser, men det mesta handlar om den praktiska professionen. Få kurser sätter journalisten eller journalistiken i ett större sammanhang. Det har även varit långa interna stridigheter för att få journalisthögskolan i Stockholm att bli mer teoretisk. Vilket den nu blivit med ett teoretiskt första basår innan produktion och praktik tar vid.

Professionalisering ses ofta inom journalistik som en motsats till "akademisk". Utbildningen tycks bli mytologiserad och metodologiserad istället för intellektualiserad. Istället för att förstå de svåra ämnen handlar det om att "ställa rätta frågor" och "hitta någon bra som kan kommentera saken enkelt".

Den främsta myten inom journalistiken är vinkeln, som ska vara så spetsig som möjlig. Problemet är att alla frågor inte kan pressas in i en smal fåra, då blir det alldeles för förenklade. I den alltför spetsiga vinkeln döljer sig ett förakt för publiken och det allmänintresse som många medier vill tillfredställa. Publiken antas bara vilja läsa "enkla artiklar". En nervositet finns för att inte nyheten skall passa in i nyhetsformatet. Är inte det lika med att säga att "verkligheten" skall pressas in i journalistikens antal tecken med blanksteg?

En annan myt är objektivitet, och inom journalistik tolkas det som att ämnet dramatiseras till en konflikt. Konflikten ger tillgång till två parter och genom dessa uppnås objektivitet och opartiskhet. Men är det verkligen opartiskhet? Vurmar man inte bara för journalistisk konflikt och dramaturgi? Tänk om det finns fem olika ståndpunkter? Varför skulle inte det vara intressant?

Gudrun Schyman påpekade under Publicistklubbens debatt att "journalisterna basunerade ut att EMU var så svårt". Men var EMU-valet verkligen så svårt? Eller var det bara svårt att pressa in frågan i den journalistiska dramatiseringsmodellen av "JA" och "NEJ". Hade journalister verkligen ens läst på Maastrichtavtalet, det bindande juridiska avtalet som även staten Sverige har skrivit på utan undantag? Var finns självkritiken idag? Och hur många av er journalister har nu verkligen läst hela nya fördragsförslaget, eller frågar man bara av politiker som gör sig bra i TV?

Akademiska utbildningar utbildar folk till att vara kritiska till det som de själva sysslar med, ifrågasätta de egna utgångspunkterna gång på gång och vilja se och förstå andra alternativa förklaringar och tolkningar av verkligheten. Denna akademiska grundtanke tycks inte platsa inom journalistiken, där etablerade journalister utgår ifrån en sanning, och en tolkning av verkligheten, som sedan presenteras "som det faktiskt är därute". Kanske är det denna brist på självkritik och öppenhet som förväxlas med självförtroende, och som blir grunden till att yrket lockar så många unga talanger till sig - men tar man hand om talangerna eller stöper man om alla i samma fyrkantiga ensanningsform?

Allting skall vara så jäkla lätt. Introducera en intressant forskare, och det mumlas genast att "får jag inte reda på vad det handlar om direkt går jag därifrån, eller helst vill jag ha talet redan innan föreläsningen i skriftlig form". Det journalistiska formatet har invaderat tänkandet - snabbhet och effektivitet. På grund av detta förlorar journalisten sin kritiska ådra och då de hemfaller åt en - som Immanuel Kant skulle uttryckt det - självförvållad omyndighet inför journalistikens mytologier.

Den traditionella journalisten står inför stora nedskärningar, samhällsförändringar, utmaningar från digimedia, och ifrån nya innehållsproducenter, och kan tänkas vara intresserad av att veta något om förändringarna som sker just nu; något som många forskare forskar i.

Jan Guillou, för att Du inte ska skjuta dig i den andra foten också, föreslår vi att Publicistklubben blir det forum, där journalister och medieforskare kan börja mötas. Annars får vi tillsammans börja fundera på hur man tar bort epiteten "högskoleutbildning" från journalistiken för att slippa vilseledande marknadsföring.

Med vänlig hälsning,


Camilla Hermansson, stolt fil dr i "teoretisk journalistik"
Johanna Parikka Altenstedt, fil mag, medieforskare , PK-medlem/journalist"

Publicerad: Ny Tid, 47/2003

Av Johanna Parikka Altenstedt 01 dec 2003 23:59