En rasists testamente

Jag är så trött på snack om blod och släktskap och tillhörighet och tjafs. Visst kan jag förstå, men jag tänker inte gå med på det. Två år har gått sen HUGO-projektets resultat kolla dem på nätet om ni vill om att det inte finns några mänskliga raser, om att det skulle vara mer relevant att skapa mänskliga raser efter vilken skostorlek folk har än efter hudfärg och huvudform. Två år har gått sen dess men fortfarande pratar man om raser som att de existerar.

Det finns två sorters fördomar jag verkligen ogillar. Den ena sorten är den gamla hederliga rasismen "åk hem" eller "alla jävla svartskallar". Den andra är den mångkulturella rasismen. Då snackar jag om: "jag gillar dig fast du är…" eller "ni svarta sjunger ju så bra", och nu undrar ni säkert om jag är svart eller inte och då får ni undra ett tag till och under tiden kan ni fråga er varför ni överhuvudtaget behöver veta det - kommer ni att ge mig mer eller mindre rätt att uttrycka mig när ni vet? Eller "hon där borta som är... ehmm...mörkhyad...", som att det är nåt känsligt, som att det inte är uppenbart att tjejen där borta nånstans i gruppen där alla andra är vita är svart? Om det hade varit tvärtom hade det väl inte varit så svårt att säga "den där vita tjejen". Vi uppmärksammar det avvikande, så är det alltid.

Sen har vi "du som kommer från... Bangladesh, hur ser du på oss svenskar?" fråga ställd för hundrafemtielfte gången till den adopterade tjugoåringen eller "svenskarna har inte den där grupptillhörigheten som vi latinos har". Men hallå, sätt alla latinos i ett eget jävla land som de kan styra som de vill och så kommer de få precis samma vardagliga problem som Sverige eller vilket annat land som helst som har en hyfsat välmående ekonomi och där latinosarna inte längre räknas som outsiders. Och grupptillhörigheten "latinos emellan" kommer nog att efter ett tag försvinna till förmån för andra grupperingar: fattig vs rik, ung vs gammal, socialist, marxist, kapitalist, nypolitik-ist.

Vi är alla rasister. Jag är rasist, mina vänner är rasister, min svartaste kompis är rasist bara för att gå emot myten om att det bara är vita som kan ha fördomar. Vi har det alla inpräntat i vårt system. Vi har det alla i våra tankar. Vi dömer alla runt oss efter deras utseende - i vår tid är det efter "raserna" vi delar upp vårt sätt att uppfatta personen som sitter mittemot oss på bussen.

Satt på pendeln ut till skolan och hörde följande konversation eller kanske snarare monolog:
- Femhundra år, alltså, femhundra år har turkarna förtryckt oss. Att folk konverterade till islam var bara ren feghet. Du är muslim, synd. Läs lite historia. Varje gång du firar så...
Sen kom personen, på nåt sätt som jag inte kommer ihåg, in på olika folk.
- Alltså turkarna, de är mycket mörkare i huden än européer. Ok, det finns europeiska turkar, men de är fan inga RIKTIGA turkar. Och kolla på kurderna, de ser ut ungefär som irakier, fast de vill ha ett Kurdistan. Och du ser ut som en ryss.
- Jag vet, alla säger det!
- Och en ful ryss dessutom... haha... nä jag skojar bara. Du skulle kunna vara nåt annat också.
Och sen gick de av, så jag kunde inte tjuvlyssna mer. Killen som suttit och snackat måste själv ursprungligen ha varit från antingen Mellanöstern eller Balkan och jag känner igen det här, jag känner igen det här så mycket. Både från mig själv och min mamma och hela världen. Vissa får inte tala öppet om sin rasism medan andra får göra det. En svensk i samma situation skulle aldrig sitta och säga såna här grejer på tåget under rusningstid förutom om han eller hon var skinnskalle och till och med då skulle denna ha vett nog att knipa igen det är fullkomligt tabu. Möjligen skulle han ta det privat med sina vänner, säga "som det är" liksom. Däremot så har den förtryckte tydligen möjlighet att säga vad som helst och komma undan med det. Till och med de största anti-rasisterna sitter bredvid och nickar förstående: "han vet vad han talar om".

Min familj kommer ursprungligen från Kroatien och genast gav ni mig större frihet att snacka om den här frågan, eller hur? och jag har själv dömt ut hela det kroatiska folket gång på gång för att vara galna nationalister och tokiga frälsta halleluja-katoliker som beter sig på ett visst sätt och ser ut på ett visst sätt och klär sig på ett visst sätt och de jobbiga jävlarna äter bara ajvar och surkål och kåldolmar och alltid soppa till förrätt. Jag är uppväxt i ett område där hälften av klassen visserligen var invandrare, men där normen var att vara svensk. Att vara svensk var att vara normal och eftersom jag inte hade några kroatiska kompisar förutom mammas vuxna bekanta som alla tillhörde den välutbildade äldre generationen tog jag mig rätten att tro att ALLA kroater funkade som vår familj. Eftersom vår familj INTE funkade, utan var full av problem, "förstod" jag att det måste bero på att den var kroatisk inte social och alltså måste jag hitta "den rätta svenska vägen". Jag trodde i alla fall att jag förstod, ända tills jag åkte ner till Kroatien, bodde där i ett halvår och insåg hur puckad jag varit. Visst är nationalism ett stort problem, men det har å andra sidan förts ett etniskt krig där som verkligen påverkat den allmänna opinionens normer. Att däremot säga att alla är uttalade nationalister är verkligen att förhasta sig en aning.

Och visst är katolicismen större där än här i lilla sekulariserade Sverige, men där var å andra sidan firandet av religion förbjudet under en längre tid och där är Vatikanen närmare och mer självklar. Men en sak är säker - alla är inte så engagerade som jag trott. Det finns många ateister, agnostiker, folk som inte ens bryr sig. Det är mestadels min släkt och våra/deras vänner som åker på väckelsemöten och gudtjänster etc. I övrigt är människor ruskigt lika de flesta andra som jag träffat. Jag ska inte säga alla i allmänhet, för jag har inte träffat hela världen personligen.

Shit, vad är det jag försöker säga egentligen...?
Jo, blodsnack är farligt. Vi måste erkänna att vi är rasister för att kunna fördöma det. Vi måste verkligen ställa oss själva mot väggen och fräsa: "hörru, nu får du ta och ge dig med ditt enkla snack om harmoni och fred RASERNA och FOLKEN emellan och börja snacka om harmoni och fred MÄNNISKOR emellan, OFRIVILLIGA RASISTER emellan". Alla ska dömas efter samma enkla princip - rätten till att vara... ja, det kan väl inte jag säga? Vad som helst antar jag. Det enda jag vet är att jag ser människor runt mig glida mer och mer ifrån varandra pga sitt yttre, att "etno-renhet" är nåt som accepteras allt oftare kolla bara på vissa av förslagen på lösningar i Israel-Palestinakonflikten, eller Nordirland eller ta allt som hände i fd Jugoslavien med "var och en på sin plats", för att inte tala om de allt hårdare asyllagarna... "om vi släpper in en så kommer alla DE ANDRA in också och det är ju faktiskt vårt land". Eller att rasism inte ses som rasism i allas munnar, och att många inte ens tycker att det är ett problem. Jaha, de kan väl ligga där på sina soffor och tro att allt är fridens blomster och missa att hela jäkla världen håller på och går sönder.
Jag önskar att jag bodde i ett Ingenmansland där vi kunde börja snacka om viktigare saker än det här, för jag är allvarligt talat trött på den här diskussionen. Så hejdå "for now" och vi ses i Salem.

Av Lidija Badel 01 dec 2003 13:48