Andra kinden

Andra kinden

"Nej", sa morsan och slog näven i fåtöljens armstöd, "hon har manipulerat honom och trakasserat honom i hela hans liv."
Det gällde hennes nye karl, Åke. Ja, ny och ny, de hade varit tillsammans i tio år nu. Den hon talade om var hans dotter, Maja.
"Hon behandlar honom illa, och så är det han som ska be om ursäkt! Nej, han fick bara nog! Ville hon ta livet av honom? Han låg där i soffan och tog sig för bröstet, och hon skrek så högt i luren att det hördes ända in i köket! Det är vidrigt, det var vad jag sa, och det hörde hon genom luren, det vet jag, för det skrev hon i brevet."
Jag hade hört historien tidigare, upplevt den i andra hand allteftersom den utvecklat sig, och nu hade morsan fått tillfälle att berätta det för Svea, min arbetskamrat och, händelsevis, också Majas väninna.

"Hon går förstås omkring bland alla sina bekanta och snackar skit om oss", hade morsan sagt tidigare i veckan.
"Jag är rätt säker på att hon ingenting sagt till Svea i alla fall", sa jag. "Då hade hon sagt något. Svea är så snäll, hon skulle ha blivit så bekymrad och ledsen. Hon skulle ha sagt något till mig. Jag tror inte Maja sagt det till någon."

Egentligen trodde jag inte att Maja hade några riktigt nära vänner. Nä, jag gillade henne inte heller. I mina ögon var hon en gapig och hänsynslös person. Jag ville helst inte umgås med henne och jag vet att hon inte ville umgås med mig. Och det hade vi inte heller gjort, trots att våra föräldrar var sambo. Men hövliga var vi väl ändå. Man behöver inte älska alla här i världen, som min man brukade säga.

Och nu satt morsan här i mitt vardagsrum och öste ur sig hela berättelsen till Svea, som blek och tyst satt mitt emot och lyssnade. Jag hade inte hört hur det började, eftersom jag varit ute i köket och fixat lite fika, men jag gillade inte stämningen. Morsan gick på.
"Och hennes svärföräldrar, som alltid brukar bjuda in oss att plocka krusbär hos dem, de har inte hört av sig i år, så det är klart, där har hon varit och snackat skit! Inte ett ljud har vi hört! Men det värsta är när hon skickar barnbarnen på honom - där gick hon för långt! Peter ringde honom, och han blev så glad: men är det du Peter, sa han och såg så lycklig ut, du vet hur mycket han tycker om grabben. Sen såg jag hur han sjönk längre och längre ner i soffan. Och hon sufflerade i bakgrunden, hon sa vartenda ord han skulle säga. Först bad han sin morfar be mamma om ursäkt, för mamma är så ledsen, sen paus, och så anklagade han honom för att ha varit elak mot hans mamma, sen paus igen, så sa han att du hör ju så illa morfar, det där har mamma aldrig sagt. Hur skulle han kunna veta det, han var väl inte med? Då drog han, eller rättare sagt hon, då drog hon till med att han kunde väl inte så noga veta vad hon hade sagt, han var ju så gammal att han säkert var dement. Dement! Åke! Och det ska han behöva höra från sin egen dotter. Ur munnen på favoritbarnbarnet. Det var då jag sa att det är vidrigt. Jag önskar att jag sagt något som var bättre, men det var det enda jag kom på just då."

"Men inte handlar det om det enda tillfället", sa jag för att få henne att lugna ner sig lite. "Det här handlar ju om Åke och Maja och sånt som hänt långt innan han träffade dig. Egentligen har vi ingen aning..."
"Ja, det har jag förstått nu, att hon har varit så jävlig mot honom hela tiden. Hon har aldrig accepterat mig. Alla mina barn har accepterat honom, ni är alla bara glada över att jag har någon att vara med - i min ålder - men hon, så fort han köper nya kläder så säger hon duger inte dina gamla kläder åt henne. Bokar han in oss på ett bra hotell säger hon det som är så dyrt! Duger inte Scandic åt henne? Ska han inte få vara snygg? Ska han inte få bo bra när han är ute och reser, så gammal som han är? Utan att hon ska kritisera? Nä, det är pengarna hon är ute efter. När vi träffades, då sa han alltid jag måste höra med Maja. Men nu frågar jag dig, sa jag. Vad tycker du? Och numera har han faktiskt en egen uppfattning. Vill han ut och resa, inte frågar han henne om lov. Det retar väl gallfeber på henne, förstås."

Svea gjorde en manöver i soffan och sa med hög och lite gäll röst:
"Ja, tänk att ni reser så mycket. Är ni på väg någonstans nu?"
"Ja", sa mamma, "vi ska vara borta hela vintern."
Jag visste att hon inte ville säga vart de skulle, eftersom hon inte ville att det skulle komma fram till Maja.
"Och nu", fortsatte hon - och nu såg jag att hon darrade av ilska och var omöjlig att stoppa - "nu berättar han hur mycket hon har skällt på de där stackars ungarna hela tiden. Och aldrig har hon tackat Åke för att han tagit hand om barnen när de var små, hjälpt dem med husbyggena och gett dem pengar. En gång såg jag att han gav Maja ett kuvert med flera tusen till flickans skolböcker och hon bara ryckte åt sig kuvertet och stoppade på sig - hon tackade inte ens! Hon har varit så van att han kommit med pengar när de slarvat bort och förköpt sig. Och nu skriver hon brev: sida upp och sida ner om hur omtyckt hon är av alla, och hur många universitetspoäng hon har, som om det skulle ha något med saken att göra!"

Det blev tyst när morsan sträckte sig efter kaffekoppen.
"Jaaaa", sa Svea försiktigt, "jag har inte träffat Maja så mycket på sista tiden. Det var ett dumt missförstånd, men vi har inte pratat ut om det, och jag är väl lite utfrusen. Vi har bara kontakt via föräldragruppen på skolan. Så jag vet faktiskt ingenting om henne."
"Ja, du får tycka om henne hur mycket du vill, jag vill inte förtala henne. Jag skulle aldrig förtala henne. Jag vill bara tala om hur det är. Och jag sätter aldrig min fot i hennes hus igen. Och hon kommer inte innanför dörren hos mig. Jag har sagt till Åke, att om han ville umgås med dem, så är det helt okej för mig, men aldrig… Det värsta är att jag hela tiden vi har bott ihop försökt få dem att prata ut med varann, jag har ju sett hur dåligt han mått. Och nu är det jag som får hela skulden! Det här skulle aldrig hända i min familj. Jag har alltid haft ett gott förhållande till alla i min familj. Ja, utom min syster förstås, men hon är ju fundamentalist."
"Och morbror Holger", påminde jag.
"Ja den galningen", sa morsan.

Till sist gick hon. Hon hade med sig sin nya, designade väska, och jag visste varför.
"Vilken fin väska", sa Svea beundrande.
"Ja", sa morsan. "Jag har fått den av Åke när vi var till Berlin nu i våras. Den kostade sextusen, och jag hade verkligen inte tänkte köpa något, men han envisades med att jag skulle ha den." Jag visste att hon tagit med sig den för att Svea på något sätt skulle vidarebefordra detta till Maja, men det hade hon inget för. Svea var inte den sorten. Mamma var egentligen inte heller den sorten, men både hennes och Åkes uppfattning var att Maja var ute efter Åkes pengar, och i ren protest hade de börjat göra av med pengar på onödigheter för att jävlas - vad det nu skulle tjäna till. Inte ett öre ska de få, hade Åke sagt till oss, kväll efter kväll. Inte en spänn ska finnas kvar efter mig.

Svea stannade kvar en stund, men hon sa inte mer än att hon tyckte att situationen var tråkig. I övrigt var hon ganska tyst. Jag hade dåligt samvete för att jag utsatt henne för morsan, som jag nu insåg inte alls velat träffa henne, utan hade velat skälla ut Maja och jävlas genom att visa henne att Åke minsann slösade bort hennes arv, och trott att hon skulle kunna göra det via Svea. Jag skämdes och undrade hur Svea egentligen uppfattat oss båda.
Fortfarande på kvällen hade jag obehagskänslan kvar. Framför mina ögon hade mamma och, ännu värre: i någon mån jag själv förvandlats till allt jag ansåg att Maja var: intrigant, girig, hämndlysten och elak. Jag hade inte ändrat uppfattning om vad som hänt eller om vad som var rätt och fel. Men jag hade sett vad som kan hända om man försöker ge igen med samma mynt: man förvandlas till den man mest föraktar.

Av Viktoria Gripenstrand 15 nov 2003 11:18