Jag mötte en klottrare i tunnelbanan

En ögonblicksbild ur en hyfsat sjuk verklighet.

I går på tunnelbanan, mitt i rusning, tog en mager kille – kanske fjorton år – upp en spritpenna ur en plastkasse. Han sträckte sig sedan över en dam i 70 års ålder och skrev sin "tag" på vägg och fönster. Det var inte att klassa som graffiti. Och gatukonst i all ära, men det var inte konst. Det var ren skär förstörelse. Skitful sådan dessutom. Och ingen, och då menar jag verkligen ingen, i vagnen verkade göra notis. Flera sekunder gick. Kanske såg de inte, kanske stod de där helt i sina egna tankar. Kanske föraktade de. Kanske tyckte de så oerhört synd om denna magra lilla kille som inte begriper rätt och fel. Oavsett vad, så gjorde ingen något.

Adrenalinet började rusa i min kropp.
– Vad gör du?! röt jag åt honom, väl medveten om risken för att framstå som en cementgrå representant för vuxenvärlden. Men varken klottraren eller någon runt omkring, verkade höra mig. Kom det inget ljud ur min mun? Jag försökte igen:
– Vad fan håller du på med!? och tog några kliv mot honom i trängseln. Fortfarande ingen notis. Han skrev. Och jag rasade vidare
– Lägg av, din tönt! Vad tror du att du håller på med?! Sluta, sa jag! Jag ryckte hans arm från väggen och jag slogs av hur tunn den var. Tunn och orkeslös. Och tröjans tyg, mellan min hand och hans arm, nopprigt.

Han tittade på mig med tom blick. Och svarade sedan släpigt med en påtagligt inövad replik
– Tycker du att du gör samhället en tjänst, eller?
– Samhället?! Jag gör dig en tjänst! Fattar du inte det?
Samma tomma blick och samma tystnad i vagnen.
– Varför förstör du här inne?! Svara!
Han reste sig långsamt och trängde sig förbi människorna i vagnen i motsatt riktning mot mig. Ut på perrongen. Någon äntligen! sa att det kändes skönt att han förstått att han gjort bort sig när han passerade förbi henne. Och när dörrarna stängts och tåget börjat rulla gav han henne fingret från perrongen.

Jag stod kvar. Med hjärtat bankandes. Menlösa lila ord rann längs väggen och luktade starkt. Killen hade gått ut och antagligen hade händelsen passerat honom ganska obemärkt förbi. Vad hade jag fått sagt? Ingenting! Enstaka, tafatta meningar.

Varför hade jag inte formulerat mig bättre!?

Låtsasluften i vagnen gick inte att andas. I en obehaglig kombination att förtvivlan och tvärilska gick jag av. Tre hållplatser för tidigt. Och sen kunde jag inte skaka av mig händelsen. Jag tänkte på den när jag tränade på kvällen. Och när min kompis spelade skivor på en bar något senare. Och jag tänkte på den när jag la huvudet på kudden på kvällen. Det hjälpte inte att jag knep ihop ögonen. Han satt där på min hornhinna, med sina flaskhalsaxlar, och stirrade på mig med sin tomma blick. Apatisk. Vad kunde jag sagt för att nå fram?

Borde jag sagt att min vän som klottrat i hans ålder nu är död? Att klotter, fast att det låter fånigt, ofta är en rak jävla motorväg till tyngre kriminalitet! Men hade han lyssnat på det? Borde jag i stället kanske frågat vem han vill imponera på, för vems skull han klottrar? Råda honom att lägga sin energi på att lära sig teckna/måla på riktigt i stället. Eller borde jag frågat om det inte finns något i hans lilla, lilla hjärna som säger honom att man inte ska förstöra en splitterny tunnelbanevagn? Eller borde jag ha avslöjat att det inte är något diffust "samhälle" som får städa efter honom, utan att det är jag och alla andra, hans mamma och pappa, och han själv för den delen, som får betala vad det kostar att sanera. Fråga honom om han tycker att vi gjort oss förtjänt av det.

Eller borde jag bara tänkt högt?
"Men lilla du, sluta. Sluta, för din egen skull."

Av Mia Strandberg 29 okt 2003 13:25