Fuck this fucking shit!

Alla tycker synd om sig själva och skriver romanernovelleressäer om alla sina ungaflickpojkproblem och skilsmässoföräldrar och knark och aneroxia.

Jag tycker också vansinnigt synd om mig själv och skriver romanernovelleressäer om utanförskap som inte riktigt är det längre och det känns lite larvigt ibland och jag blir lite rädd att det blir lite Elisabeth Wurtzey över det hela.

Det är synd om alla i hela universum, men ingen i hela världen är det lika synd om som Elisabeth Wurtzey när hon var en sisådär elva till forever. Elisabeth Wurtzey har Personliga Problem som egentligen inte är några problem och just därför så blir det problem. Elizabeth Wurtzey låtsas ta livet av sig på sin psykologs toalett fem minuter innan de ska åka och lägga in henne på psyket. Elisabeth Wurtzey skriver en lång seg biografi över sitt eget ältande. Elisabeth Wurtzey är dum i huvudet.

Inre mogen röst:
- Men Emma det är faktiskt det som är depression. Vad vet du om det som aldrig har varit deprimerad På riktigt.

Jag:
- Jag tycker bara att hon överanvänder alla ord. Om hon verkligen hade mått så skitdåligt som hon säger borde hon ha hunnit ta livet av sig för längesen. Hennes depression är mer som ett attribut. Hon gapar i kapitel efter kapitel om att hon vill dö. Det vill hon inte alls det. Hon vill ha uppmärksamhet.

Inre mogen röst:
- Men det är just det som är depression. Emma du förstår inte. Det finns så många unga som inte har nån framtidstro eller självförtroende. I vår generation särskilt. Det finns ingen plats för oss unga i samhället.

Jag:
- Skitsnack. Det finns pintjockt med plats. Man kan väl inte bara valsa ut från gymnasiet och förvänta sig att få bestämma allt i hela världen. Man måste ju ha erfarenhet för fan. I så fall så är inte jag nån ung då. Jag har jobbat så intensivt med pensionärer nu så jag känner själv att jag är minst sjuttio år och alla är bara sura och lätt bortskämda och sitter på sina aschlen och kan inte välja mellan bättre och bäst. Jävla fjantiga lyxproblem. Hur fan kan man trava runt och gnälla om att man inte får tillräckligt mycket gratis när halva världen är lyckliga bara de får lite mat i magen. Elisabeth Wurtzey är precis sån. Hon upptäckte att hon fick mer uppmärksamhet som deppig än glad och då fortsatte hon på den linjen. Uppmärksamhetskrävande människor är det värsta jag vet.

Inre mogen röst:
- Är du medveten om att du själv är ganska uppmärksamhetskrävande? och att du gnäller jävligt högt du med. Att du har Personliga Problem som egentligen inte är problem och just därför blir de problem.

Jag:
- Ja, jag är fullt medveten om det. Jag vill helst va i centrum. Jag vet att jag kan vara en stor ångvält som bara kör över folk. Jag är apjobbig. Men det har människor varit så vänliga och påpeka för mig sedan jag var sju år. Så jag är medveten om det.

Inre mogen röst:
- Det är faktiskt Elisabeth Wurtzey också.

Jag:
- Men sluta tjata om den där jävla Elisabeth Fucking Wurtzey hela tiden! Jag skiter väl i henne och hennes jävla egotripp. Så typiskt amerikaner att vara så jävla ego förresten.

Inre mogen röst:
- Så där säger du bara för att du är sur för att Jason och dom visade sig vara skumma och du slösade sextusen på att hälsa på dem i Berlin när du kunde ha sparat dom och åkt till Indien istället. Då måste du spotta på ett helt folk bara för att några har råkat såra dig.

Jag:
- Hörrödu, jag har alltid, alltid spottat på amerikaner! Det var en stor uppoffring för mig att nedlåta mig till den nivån att jag hängde med nåra av dem.

Inre mogen röst:
- Jo jävlar du var ju bara helt: "åhh dom är så jävla schyssta, jag ska flytta till USA..."

Jag:
- Jag vill inte diskutera det! Jag tänker aldrig diskutera dem igen eller Elisabeth Wurtzey. Jag vill inte höra dem namnen nämnas igen i min närvaro. Jag ska ordna ett personligt bokbål och elda upp "Prozac Nation" och om jag råkar få tag i nått ex. av "Bitch" ska den brinna också. Jag känner på mig att den handlar om hur tuff och självständig taförsigungtjej hon tycker att hon är.

Inre mogen röst:
- Du har ju inte ens läst den!

Jag:
- Nej för jag läste "Prozac Nation" och jag blev bara irriterad. För att, för det första hade jag letat efter den boken i evigheter. Först i Sverige, inget resultat. Sen gick jag runt halva jävla London också innan jag hittade den och den var svindyr fast det bara var en pocket. Sen, för det andra, visar det sig, när jag läser den, att den är kass. På "Bitch" har jag sett att Elisabeth Wurtzey sitter naken på en stol på omslaget och därför kan jag inte läsa den.

Inre mogen röst:
- Nu sa du namnet själv faktiskt.

Av Emma Färnström 24 okt 2003 12:29