Erik Ponti - ett gott föredöme

Efter att ha läst boken, för ett antal år sedan, är jag beredd på att många delar har klippts bort. Men faktum är att även filmens Erik Ponti bekräftar Jan Guillous kontroversiella råd till mobbingoffer och hackkycklingar:
Säg eller ge ifrån så tidigt som möjligt när pennalism uppstår, visa aldrig rädsla för översittarna. Avslöja dessa i första hand med ord, med samma jargong som översittaren använder och bemöt översittarens fysiska våld, med ditt eget.

Precis som Jan Guillou under intervjuer påpekar är hans råd politiskt inkorrekt, på grund av att hans slutsatser slaktar en mängd heliga kor, från det svenska etablissemanget. Men efter att några år har läst och lyssnat på olika psykologiska metoder, kan jag nu urskilja ett mönster – mellan raderna – som i praktiken bekräftar Guillous teori.

För några år sedan, gick jag på en folkhögskola i ett litet samhälle. Eftersom jag då var partipolitiskt engagerad och skolstarten var några veckor före valet, konfronterades jag ideligen och hela kursåret, med en man vars ståndpunkter var motsatta mina. Jag har alltid uppskattat att föra dialog med andra, under förutsättning att vederbörande KAN diskutera på ett sunt sätt. Med andra ord inte förlöjliga den andres åsikter, värderingar eller syften. Inte tillgripa kränkande personangrepp eller ljuga. Men det vad var den här mannen gjorde, och jag kunde bärga mig hela tiden. Efteråt har den här händelsen då och då flutit upp i minnet, på mig. Jag, liksom Guillous alter-ego Erik Ponti, vill inte finna mig i sådant. Det är ovärdigt mot en annan människa och det är således också ett odemokratiskt beteende. Därför att man låter sina svaga sidor gå ut över en annan människa, som man sannolikt känner sig underlägsen.

Jag inser att den här händelsen till stor del är självförvållad av mig, på grund av att jag inte – som Erik Ponti gjorde – visade en gräns. Men det visar också på hur svaga människor är som mobbar, när dom känner rädsla och hot från "starkare" individer och det verbala förrådet inte räcker till, tar dom till narren. "Ondskans" Erik Ponti, liksom "Kådisbellans" Rolle väljer att sätta sig upp mot överheten. Vilket i det första fallet är de äldre internateleverna, i det andra fallet en nazistisk magister.

Med ett verbalt språk som första vapen och ett psykiskt - alternativ fysiskt våldsförråd - som andra, kan man slita sig fri mot de flesta "förtryckare", se på Gandhi, Martin Luther King och Nelson Mandela.

Av Yohannis Petersson 18 okt 2003 00:43