En ros till Henning

Begravningen var i onsdags och vädret var så där strålande vackert som bara en solig höstdag kan vara.

Du har ofta varit i mina tankar veckan som har gått, för du bodde i grannhuset redan 1975 när jag flyttade hit. 28 år är en lång tid, ock mina barn är uppväxta med farbror Henning. Du begravde fru och dotter under åren här.

Sedan flyttade du till servicehuset men tog livligt del i vad de nya ägarna gjorde med ditt hus. Efter att ha ägt det i 57 år så kände du det så.

Jag gick in genom grinden till din trädgård. Där blev jag stående en lång stund i tankar. Skriften säger oss att en människas liv varar i sjuttio år. "Med mycken styrka åttio".
Ändå kommer döden nästan alltid för tidigt. Vi vet med vårt förstånd att våra kära som för länge sedan passerat den i skriften utmätta tiden kommer att lämna oss inom en överskådlig framtid. Vi värjer oss mot insikten.

"Blev inte någon i den släkten nästan hundra?" Inte ännu.
Inte nu. Plötslig död i förtid orsakar nästan alltid större sorg på grund av chocken. Men även en människa som levt sitt liv och blivit mätt av dagar någonting skriften också säger oss kan ske lämnar ett stort tomrum efter sig.
Saknaden kan vi inte slippa undan. Kanske var den gamle som dog den siste som mindes dig som ung? Den enda som kände barnet du en gång var? Den enda som älskade dig helt villkorslöst?

Den enda som ännu fanns kvar som kunde säga: "Minns du när?"
Förlusten av en sådan människa är liksom en dörr som stängs och låses bakom dig. Du kan aldrig mera gå tillbaka igenom den. Det enda du kan bära med dig vidare i livet är dina minnen. Många vackra minnen gör dig till en rik människa.


De kort ifrån 30-talet du visat mig belägger att huset till det yttre är sig precis likt sedan du som ung nygift glad pojke flyttade hit med din lilla familj. Den gången var ni förstås två familjer som köpte tillsammans. Det är snart 70 år sedan.

Du fick 94 år på jorden. För människan ett långt liv.
För träden i din trädgård bara ett halvt liv, kanske inte ens det. Väldigt lite är förändrat i din ungdoms trädgård.
Livet växer och prunkar som om döden inte finns.

Förra gången det var begravning i din familj var det jag som hissade flaggan från halv stång till hel. I dag står din flaggstång naken. Jag tar upp saxen ur fickan och går fram till de gamla rosenbuskar som har rötter tillbaka till 30-talet när du planterade dem . Jag klipper av en rosenkvist.

Din "pojke" som du kallade honom ända till slutet, fyller 70 år i dagarna, och det var givetvis han som tog emot gästerna i kyrkan. Efter högtiden, när alla gått upp och lagt sina handbuketter på kistan, så lade jag din ros hemifrån där och viskade: "Hej då Henning!"

Av Sunny Börjesson 17 okt 2003 09:43