Abort för min futtighets skull

Att sitta i den här kvällen, på den här balkongen och lyssna på den här skivan och oavbrutet minnas hur en grå massa var allt man såg. Grå suddiga slöjor och så mitt i allt det där mjuka formbara en kolsvart prick, en ljämn cirkel, ett svart hål, en stjärna, ett mikrokosmos, ett solsystem i ens eget inre. Gömd i den där pricken som liksom: Pang, var där. Ett öga som tittar på en genomträngande och hotfullt och redan innan doktorn sa det, så fattade man. Där är den, där är den, som ett slag i ansiktet. Där är mitt mikrokosmos, där är mitt jag, där är mitt barn och man kände den mest fruktansvärda orättvisa och man kände sig som en Jävla, Jävla, Jävla.

Mitt ego, mitt futtiga liv, min futtiga ungdom, min futtighet inför detta mikrokosmos, hur min futtighet släcker världsrymden hellre än att ge upp sin egen futtighet.

Och man var världens skit och man ville ha kvar det i sig för man älskade det! Och man älskade att ha det i sig. Mikrokosmos, ett solsystem, en existens och man ville absolut inte bli av med det längre, man ville ha kvar det i eviga tider och skydda det och se det växa och hålla det i sina armar.

Och kanske man skulle det om Han också hade sett 100 procent mikrokosmos och inte 50 procent mikrokosmos och 50 procent problem. Så fattar man att halva mikrokosmos är Hans och det finns inget som halva solar och om det är så, att han bara ser 50/50 då är det inget mikrokosmos då är det ingen världsrymd, då är det ingenting. För Han är också ett solsystem och man har ingen jävla rätt what so fucking ever att kasta ut stjärnan i ens kropp, i en värld utan tyngdlagar och ozonlager.

Och hur skulle man någonsin kunna ta hand om ett litet barn, när man har armarna fulla med färska ärr?

Så därför ligger man i en sal med ett draperi vid sin sida och gråter så mycket att sköterskan inte får in nålen till droppet i armen på en. Man gråter så att hon säger "men lilla vän" och stryker ens kind och hon hämtar Honom och när Han kommer in har han samma fula mössa som en själv och en blå rock med skärp och först känner man sig som värsta ratet för man har tårar i rödsvullet ansikte, töntig blå rock med skärp och en ful mössa.

För man tänker alltid så, att man vill vara sa jävla snygg för man kände sig alltid sa jävla ful när man var liten och alla sa att man var så jävla ful och man tycker jämt att den värsta känslan är att känna sig ful. Men så skrattar man för att Han också är ful i sin mössa och hej vad det går, in med nålen och man undrar om man kommer somna nu, men det var visst bara vanligt dropp.

Och så får man resa sig och gå in i det där rummet ifrån vilket tjejer kommit ut på löpande band, yrandes i sina sängar.

Och man blir livrädd för man vet att man kommer yra och att stjärnan kommer vara borta och man älskar stjärnan och hur ska man kunna vara utan den och så säger dom "ta av dig trosorna och lägg dig i stolen". Det är som en gynstol, fast man ligger mer ner liksom. Men man vet inte vad man ska göra med bindan som är i trosorna som de sa att man skulle lägga dit, när man fick tabletterna. Man skulle ta tabletterna klockan tolv kvällen innan och sen lägga en binda i trosorna. Och nu tvekar man för bindan är ju ren. Finns det andra bindor här och kommer dom sätta på en trosorna sen?

Men de märker inte att man är vettskrämd för dom har bråttom och ska hinna med några till innan lunch så man lägger helt sonika rubbet i en påse och lägger sig i stolen och de där tårarna övermannar en och man biter sig hårt i läppen för att det ska sluta, och skakar medan ansiktet blir vått. Men de märker inte, hinner inte och ingen hand på kinden den här gången.

Det känns lite som om de är arga.

Jag säger att jag är rädd för narkosen, att jag är rädd för att somna in. Sköterskan kopplar in den nya slangen, ritch, ratch bara och säger "det kommer bli så skönt sa" och så börjar hulkningarna fejda och talet blir mjukt och kroppen som en nedsläckt sammetsbassäng, som grå slöjor och i fjärran slamrar det av skålar och tänger och de har lagt ett blått lakan över mina upphissade ben och det stressar och far runt, om och kring och...

...Han och smärtan. Smärtan, man drar ihop sig och kvider och i himlen är det dova metalliska ljud och "vill du ha smärtstillande" och man hjälps upp och hålls upp av Honom och petas i tabletter och vatten och rasar ner på sängen och ljud och slöjor och smärtan går inte över, varför går den inte över? Man vill trycka på en larmknapp, så det kommer mer tabletter, mer narkos och man kan för sitt liv inte första var knappen är, fast Han säger, gång på gång, att det inte finns någon knapp.

Sen säger de att han måste gå för annars kommer alla andras pojkvänner ocksa vilja komma in och det går inte när det yrar runt en massa halvnakna tjejer i korridorerna.

Så Han går och de frågar om man vill gå och fika nu och man svarar inte. Man försöker somna om och de försöker väcka en igen, men man vägrar och de säger över ens huvud "Hon vägrar. Hon sov nog dåligt inatt". Så när man till slut motas upp svarar man "nej!" på samma påstående. Nej, man sov inte dåligt inatt, man sov som en fura för man hade stjärnan i sig och dess gravitation gjorde en så sömnig och dåsig och rusig.

Och sen i bilen hem förhör jag Honom om minsta lilla grej och han säger att det nästan blev pojkvänuppror i väntrummet när bara han fick ga in, och tydligen så flashade jag en bit av mina sjukhusnättrosor när jag låg där och yrande, och frågade "tror du man får ta med sig dom hem?" och sen hade jag tydligen börjat garva skitmycket och nu...

...nu röker man cigg för ingen annan tar skada av det, och man minns mikrokosmos, stjärnan och kroppen är tom och halv och bara en grå massa av slöjor. För intet. För ens egen futtighet. För ens rätt att ha den här kvällen, den här ölen, ciggen, lilla världen, skivan.

Och varje natt eller många nätter drömmer man om barnet och om Honom som räddat en sa många ganger. Från rakhyvlar och tysta nätter. Och gravida kvinnor går i parad längs gatorna. Min egen privata arme av solbrända jättemagar och spädbarn, tre-åringar i givakt där jag går.

Och varje gång jag är på toaletten luktar det blod och sjukhus. Fast det är över nu. Fast jag får bada igen. Fast jag får ha kväll, balkong, den där lilla världen. Och snart kommer Han hit, om en dag, om tva dagar och räddar mig igen. Vi gör inga fler barn. Inga fler solsystem.

Han hade varit lik dig, det var en han, tror jag, jag drömde det. Han hade haft dina vackra läppar och tunna hud och jag skulle mata honom och du skulle torka hans mun och vi skulle bära på honom och han skulle vara med oss överallt. Jag skulle aldrig släppa honom. Alltid ha honom tätt intill.

Nu går jag i parad med smala, bruna ben för jättemagar och spädbarn och väntar på att Han ska komma och da ska jag säga honom allt, allt, allt. Jag kommer inte vara ensam med magarna och bäbisarna och han kommer först varje gång jag vänder bort blicken från en världsrymd, en gyllene boll, en vit minihand i en skuggig vagn.

En tio-åring som gör sandslott och jag skulle varit trettiotre och jag skulle hjälpt till och du och jag och han, om du hade velat.

Nu ska jag lägga mig i kvavt, svart rum. I bordsfläktbris, bruna armar, ben. Och mage med grå sjöjor för enbart futtigheten till och jag ska försoka förvandla taket till mjukt och lyssna på när Bob Dylan sjunger:

" You´re gonna make me lonesome when you go"

Av Emma Färnström 17 okt 2003 09:16