Kåseriet som kom av sig

Jag var åter i lejonets kula. Åter var det tisdagsmöte hos den lokala politiska föreningen med de åldrade medlemmarna tillhörande det stora partiet. Och åter var det långt till ministermord och elitens tillfälliga kollaps i ett val gällande räntor och slantar.

Denna gång skulle vi, efter den obligatoriska salladen och kaffet, få oss lite till livs från nej-sidan. En nejsida företrädd av en riksdagsledamot. Det skulle väl duga? Men kvinnan
som stod inför oss var så märkligt vanlig. Hon var klädd i kläder som kunde hittats på rea i vilken lågpriskedja som helst, hade ett halssmycke som kunde ha köpts i vilken juvelerarbutik som helst och hennes bruna halvlånga hår hade en anonym vemsomhelstfrisyr.

Hon verkade heller inte särskilt van vid att ha att göra med en publik, hade svårt att småprata och skapa kontakt. Men denna kvinna hade varit vikarierande ledamot i Europaparlamentet och satt nu i utrikesutskottet. Vadan då denna uppenbara osäkerhet? Den oroade mig. Och denna liksom påfallande vanlighet? Den oroade mig också. Jag kunde inte få ihop det. Såg mig omkring för att uppfatta någon signal, någon reaktion som kunde ge stöd åt mina intryck, men den åldriga församlingen tycktes inte se något konstigt alls i kvinnans framtoning.

Och den var ju också ovidkommande om man fokuserade på sakfrågorna. För då visade det sig att riksdagsledamoten visste vad hon talade om. Hon presenterade klart och redigt ett antal av nejsidans starkaste argument i ett tjugo minuters anförande.

Den efterföljande obligatoriska frågestunden påbörjades av en herre som inledde med att erinra om att han varit med om två världskrig, att det nu, som han såg det, gällde att ena Europa, och sedan berättade att han poströstat "ja". När han slutligen ställde sin fråga hade jag tappat koncentrationen och begrep därför inte svaret. Sedan kom frågor i mängd. Ibland korta, ibland längre och då ofta inledda med någon form av anförande i stil med det ovan. Frågorna besvarades vederbörligen av riksdagskvinnan.

När sista frågan besvarats säger hon helt oförmodat:
- Jag är så nervös! då syftande på hur det ska gå i valet. Hon gör suckande ljud och ÄR verkligen nervös. Inte heller denna gång kan jag märka någon reaktion i församlingen. Är det verkligen bara jag som reagerar på talarens osäkerhet och känner det märkligt att hon pratar om densamma inför publik?

Jag gick hem och satt mig och skrev, men kunde inte hitta på något vitsigt om detta möte, om denna riksdagsledamot. Varför? Jag fick lov att rannsaka mig själv rätt ordentligt innan jag kunde komma fram till ett vettigt svar. Och svaret var att jag hade haft en sorts massmedial inställning till det hela, men att det inte fanns något massmedialt tacksamt att ta fram från detta möte. Därav svårigheten att hitta något "vitsigt".

Jag insåg dessutom att detta jagande efter massmedialt tacksamma vinklar tydde på att jag lidit av någon sorts massmedieförgiftning. Slutligen insåg jag att jag, i alla fall delvis, hade lyckats jaga bort denna "förgiftning" och att jag därmed nu kanske kunde lära mig att beskriva verkligheter, vanligen monopoliserade av media, på mitt eget sätt.

Riksdagsledamotens uppträdande hade framstått som märkligt för mig. Men inte för de åldrade medlemmarna i den politiska föreningen. De hade många gånger förr träffat helt vanliga människor som var professionella politiker. Jag däremot hade bara haft tevebilder av politiker i huvudet. Tevebilder med de massmedieriktiga politiker, som likt Gunnar Lund, i ohelig allians mellan partier och media, valts ut för att de "fungerar" i rörliga bilder, och därför i teve får representera respektive parti.

Riksdagskvinnan passade inte i denna allians men det var inte något fel på henne för det. Hon kunde sitt jobb. Hon var på flera sätt skicklig i sitt yrke men passade inte in i massmedia. Det var min inställning som var fel. Hon var en vanlig människa med en vanlig människas framtoning. Jag insåg nu äntligen att det över huvud taget inte fanns någon konstigt i situationen. Och att det var just det som skulle skildras.

Det som skulle skildras var också anledningen till att de åldrade mötesdeltagare hade lyssnat koncentrerat på talarens budskap utan tecken till trötthet, och inte alls, som jag, fäst sig vid massmedialt tacksamma aspekter som klädsel, osäkra gester och minspel. Anledningen var att de var VERKLIGT politiskt intresserade. Jag hade inte brytt mig om politiken utan bara varit ute efter en "story".

Av Magnus Löwendahl 10 okt 2003 19:32