Fuck that!

Så blir det så där extra uppenbart. Att vi ges så olika förutsättningar, tjejer och killar.

Den här kvällen var vi extra många som var med och spelade fotboll, minst 12 stycken trängdes på den lilla planen. Tjejer och killar. Nybörjare och några med stor vana. Men med all den antipepp som många tjejer får utstå i skolan fortfarande vaken i kroppen känns det inte som det lättaste att ge sig in i det där. Att vara del i ett lag. "Stackars de som får mig i sitt lag" känns starkt i hela kroppen. Fast det var så länge sedan. De där djävla killarna som tryckte ned mig och de andra tjejerna i klassen. Vid varenda felslag och felsteg i volleybollen fick man höra hur värdelös man var. Och sånt gör inte att man blir bättre. Tvärtom. Jag blev liten och inte särskilt duktig på volleyboll...

Ikväll var det två tjejer som kom lite senare till fotbollsplanen. Två 19-åringar som just gått ut gymnasiet. Den ena vågade inte vara med. Och den andra lät bli för att hålla sin kompis sällskap där, vid sidan av planen. Som åskådare. Det visade sig att de inte heller hade särskilt bra självförtroende när det gällde lagsporter. Vi undrade tillsammans hur det kommer sig att killar får hålla på så här. Den som inte beter sig schysst på plan borde åka ut med huvet före. Med ett fett IG i betyg. Laganda borde vara en självklar del av idrotten i skolan. För det här är allvar! Några få killar förstör massor för mängder av tjejer, och även killar. Och så vitt jag kommer ihåg var det aldrig någon gympalärare som ansträngde sig för att komma till rätta med problemet.

När jag var 10 rejsade jag omkring i full galopp över stora ängar. Flög över höga, fasta hinder. Som den värsta fälttävlansryttaren. För det mesta orädd och kaxig. Okej, det var väl lite väl våghalsigt av vår ridlärare. Men jag bodde i Belgien då och där är inte nybörjarridning densamma som den är i Sverige. Vart tog det där kaxiga vägen? Att våga ta plats, våga tro på sig själv, våga våga? Att få ha kul utan att tänka på vad andra tycker om det man presterar?

Efter fotbollen joggade jag och två killkompisar bort till en strand för att bada lite. En av killarna hade med sig badkläder plus ombyte. Vi andra två hade inte med oss något annat än det vi hade på oss. Men efter lite pusslande hade alla tre något att bada i och torra kläder att gå hem i. Jag fick bada i sportbehån och ett par badshorts. Hur bra badkläder som helst!! Äntligen kändes det bekvämt att kravla sig upp på flytbryggan. Och det gick bra att dyka. Och springa i vattnet. Att kravla upp på en brygga i bikinibyxor känns utlämnande. Det känns inte trevligt när andra i vattnet kan kika rakt in mellan benen på en. More or less i alla fall. Bikinibehåar tenderar att behöva rättas till ofta eller ibland. Eller så känns det som om brösten ska trilla ur. Och de är sällan bekväma att springa omkring i. Badshorts, däremot, är ju perfekta att röra sig i. Jag har inte tänkt på det här så värst mycket tidigare, inte mer än att jag funderat på att köpa ett par shorts. Men faktum är att jag, nu ikväll, för första gången känt mig riktigt bekväm med att dyka och leka i vattnet. Annars har jag faktiskt låtit bli. Jag har simmat runt medan killkompisarna har haft kul på flytbryggan. Så verkar det vara för många. I alla fall att döma av vad man ser vid stränderna. När barnen blir tonåringar är det mest bara killar som fortsätter leka och ha kul. Tjejer ska väl mest vara snygga. Upp-pushande bikinibehåar är inne. Och bikinibyxor ger ju snyggare solbränna... Men fuck that! Nu ska jag ha det skönt och kul i fortsättningen!

Av Liv Linder 04 okt 2003 12:24