aha-buss-upplevelse

Igår när jag åkte buss hem från skolan så satt jag och tänkte på en låt av Timbuktu. Det var en speciell textrad som jag tänkte på, "Jag älskar livet, det är därför jag skriver" Timbuktu, Ett brev. Jag började fundera över min egen kärlek eller icke-kärlek till livet och kom faktiskt otroligt nog fram till något. Jag kom, lite överaskande för mig själv, fram till att jag verkligen älskar livet. Jag älskar livet otroligt mycket och jag tror att alla andra älskar livet de också.

Jag har ofta trott att jag inte älskar livet. Nu kom jag underfund med att denna falska föreställning har sin grund i det som kallas olycklig kärlek. Jag är olyckligt kär i livet. Men jag kanske ska börja med att förklara hur jag kunde konstatera att jag är kär i livet. Jag kom fram till att jag aldrig skulle bry mig så pass mycket om något jag inte älskade. No way, finns inte en chans att jag skulle tänka så mycket på något jag inte gillar eller rent av hatar. Jag tänkte inte bara på mitt eget liv, jag tror att jag älskar livet och tillvaron överhuvudtaget. Det är den faktorn som gör detta till en olycklig kärlek. Jag har så många frågor och funderingar kring livet och hur man ska göra världen till en bättre plats. Dessa står alltjämt obesvarade och livet fortsätter i sin vanliga vardagslunk och ignorerar totalt min kärlek och mina kval. När ska detta väsen se mig och alla andra olyckligt kära?

Jag tror att man älskar livet även om man begår självmord. Faktum är att jag tror att många som begått självmord älskade livet för mycket och blev för desperata när de älskade och älskade utan att få något svar.

Det här är ett ytterst filosofiskt ämne och jag kommer nog att flumma iväg för mycket om jag ska försöka få fram något vettigt budskap, och så kommer det bli pannkaka av alltihop. Kontentan av det här är i alla fall att jag förstått att jag visst älskar, inte hatar, livet och att det ät därför jag brinner för att vara i högsta grad medverkande i detta på den här planeten. Jag vill påverka hur tillvaron ser ut.

Jag hoppas att jag kommer hitta vägen till livets hjärta, vilken säkert ser olika ut för alla människor, för mig tror jag att den går genom pennan eller i lite hi-tech språk i en hi-tech era; genom tangentbordet och över internet. Just nu känns det som om denna kärlek är evigt olycklig, eller kanske inte förresten. Jag och livet kanske kan "bara vara vänner", eller något i den stilen.

PS. Anledningen till aktualitetsnivån 5: Livet är väl alltid aktuellt, hoppas jag.DS

Av Ylva Kvamme 27 sep 2003 10:48