När den lilla horan försvann

När jag på kvällen för sista gången klättrade upp för den lilla horans vindstrappa lyste det genom den sönderslagna dörren. Pojken var redan där.

När han öppnade för mig tyckte jag mig först se ett spöke!
Martines ansikte. Martines ögon.
"Jag heter Peter", sade han och tog mig i hand.
Någonting stämde inte och det ett tog ett tag innan jag kom på vad.
"Men du kan väl knappast vara hennes son? Ni är ju jämngamla?"
Ett leende drog över hans ansikte.
"Den Martine du kände var nog jämngammal med mig.
Men inte Signe Östergren. Hon var 74 år när hon dog".
Jag förstod fortfarande inte.

Han måste ha sett min förvirring, för han bad mig sätta mig ner på Martines röda soffa.
"Förstår du inte", undrade han. "Martine och Signe Österberg, de var samma person."
Jag stirrade dumt. Det han sade föll ju på sin egen orimlighet. Ungdomliga Martine. Så noga med kläder och make upp. Det vackra tjocka håret som vi alla hade avundats henne. Det släta ansiktet utan de irriterande rynkor som börjat visa sig hos oss andra. Signe Österberg. Minsann.

Detta kunde jag bara inte tro på. Men mannen vid min sida berättade. Han kände inte sin mamma men hade blivit adopterad av släkten. Han hade för 25 år sedan sökt upp sin mamma, men bryskt avvisats. Han visste inget om hennes liv .
Det var det som han ville att jag skulle fylla i åt honom. Han undrade mycket över sin mamma och hennes beslut att aldrig träffa honom.

Man måste tro på den här mannen. Han gjorde ett mycket trovärdigt intryck. Dessutom var han en avbild av sin mamma.
En del bitar runt "Den lilla horan" började falla på plats.
Att vi aldrig fick knacka på hennes dörr oanmälda. Ja, om "Den lilla horan" varit en dam på 70 plus, så krävde det nog tid att förvandla sig till den över 20 år yngre Martine. Makeupen som vi småretades med henne för och kallade henne fåfäng hade ingenting med fåfänga att göra utan var helt nödvändig. Lika nödvändig som en skådespelares mask.

Livet är ju en teater där vi intar vår plats på scenen.
Den lilla horan spelade inte teater. Hennes scen var livet där hon ständigt levde sin roll. Detta rollspel förklarade många små egenheter. Att hon även under kortare resor aldrig kunnat dela sovrum med någon. Det tjocka håret.
Ja vi förstod ju att det var färgat... men en peruk!
Fru Österberg med sitt gråa hår och utan makeupp blev Martine med smink, peruk och ungdomliga kläder!

Som tur var skrev hon kontraktet på lägenheten i sitt rätta namn. Annars hade vi aldrig hittat henne. Förr eller senare hade hyresvärden noterat den obetalda hyran, låtit öppna dörren och hittat ännu en bortglömd, död pensionär. För oss hade hon i så fall förblivit spårlöst försvunnen.

Vi satt länge på soffan. Det tog tid att smälta att ha blivit så grundlurad av någon som man trott varit en nära vän. Så blev det min tur att berätta. Om Lottas atelje och om hur det kom sig att hans mamma fick namnet "Den lilla horan". Hennes signatur. Om böckerna hon skrivit under namnet "Martine S". De stod kvar i bokhyllan. Inbrottstjuven hade tydligen ratat dem. Ett album med bilder ifrån Martines bästa modelljobb fanns där. Vi beundrade hennes skönhet och jag mindes att dessa bilder inte föreställde den unga flicka man fick intryck av, utan en medelålders dam.
"Hon måste sannerligen ha funnit ungdomens källa", mumlade jag.

Morgonen efter skulle en firma komma och flyttstäda samt kasta de få ägodelarna. Det fanns ingenting av värde att spara efter Martine. Så föll min blick på alla kassettbanden som fyllde ut en hel bokhylla. Där fanns språkkurser på alla språk och på alla nivåer. Jag kom att tänka på väninna L:s kvinnokollektiv. Där brukade de göra egen musik och skriva egna dikter. Det går åt massor av kassettband.
"Vill du ha din mammas språkkurser", frågade jag Peter, som hittat en dagbok och blev blekare för varje rad han läste.
Han gav mig ett yrvaket "nej" och fortsatte sin läsning.
Jag svepte ner banden ifrån hyllan. De skulle komma till god nytta. Kollektivet min väninna drev byggde helt och hållet på ideella insatser.

- Visste du om att min mamma blev våldtagen?

Hans fråga fick mig plötsligt att tänka på den där debatten om en våldtagen kvinnas oskuld, och jag berättade för honom vad hon sagt. Det stod klart för oss båda att det varit hon själv som varit offret och att hon dessutom blivit gravid med Peter. Det förklarade kanske hennes avståndstagande inte bara från sonen utan från alla barn. Själv började jag snyfta ohejdat när jag plötsligt mindes en dag några år tidigare när jag förgäves försökt få kontakt med min mamma.
Jag hade sagt: "Alla som föder ungar som de skiter i skulle ställas upp mot en vägg och skjutas."
Om jag bara hade anat.
"Du kunde ju inte veta", tröstade Peter.
Jag borde ha vetat. När vi skildes åt nere på gatan var klockan mycket, men trots att jag var dödstrött kunde jag inte sova.

Vem hade Den lilla horan egentligen varit? Varför hade hon iscensatt hela den här föreställningen? Att ge ut böcker under pseudonym var en sak, men att spela teater för alla hon känt under mera än 20 års tid. Det måste ha kostat henne kraft, tid och pengar. Jag bäddade åt mig i gästrummet, lite avskilt, för att inte störa resten av kollektivet, som vid det här laget var lika förvånade som jag.

Min dotter vägrade att tro att den Martine som hon kände skulle ha varit en gammal pensionär. När jag låg där och försökte hitta en bekväm sovställning tittade jag på kassettbanden som jag hällt ut över golvet för sortering.
Jag läste spanska det året så några av banden kunde jag kanske ha nytta av.

Jag satte i ett band i kassettspelaren för att finna ut på vilken nivå kursen låg. När jag blundande och lutade mig tillbaka för att lyssna och plötsligt hörde "Den lilla horans" klara välkända röst förkunna att "Gud bor inte i Stalingrad", blev jag först vettskrämd.
Vad var detta? Hade jag börjat få hallucinationer till sist?
Men bandet rullade på och jag förstod att det var någon slags dagbok som Martine talat in. Vad göra nu? Inte kunde jag fortsätta att lyssna på någons privata dagbok? Var alla språkkurser kodord för dagböcker? I så fall måste det som låg på mitt golv representera många år i den lilla horans liv. Tillhörde de Peter? Bandet rullade på och när jag hörde väninna A nämnas kunde jag inte förmå mig att stänga av. Den lilla horan berättade om hur rädd hon hade varit för sina grannar, som förföljde och avlyssnade henne dagligen. Hur hon blev förföljd på gatorna av skumma personer. Hur mycket hon hatade alla människor ,och särskilt sina väninnor. Hon önskade och bad att vi alla skulle få cancer och hiv med många och långa smärtor.
Jag satt nu som klistrad vid kassettradion och började mata in band efter band.

Att lyssna till detta var att höra en mycket sjuk människas vanföreställningar om världen uttryckta med en skenbar logik av det slag som man upplever i drömmar. Rösten var klar men spänd. Det lät som om hon befunnit sig i rummet hos mig, och tidvis fängslades jag så av henne berättelse att jag trodde det. Hon berättade hur besatt hon var av ungdom och skönhet och att rynkor skulle få henne att begå självmord. Hennes släta hy fick sin förklaring. På flera av banden berättade Martine om sina ansiktslyftningar. Hon hade mycket roligt åt oss idioter som inte såg vem hon egentligen var.

Någon som hatade oss så mycket att hon bad Gud att ifall han finns, låta oss falla ner döda! Sin son nämner hon men i termer som inte går att återge. Ingen hatar hon så mycket som den här pojken, som har mage att klara sig fint i livet och göra akademisk karriär. Något som "Den lilla horan" bittert beklagade att hon inte kunnat förhindra.

Jag kunde inte sluta lyssna, utan blev kvar i gästrummet hela veckan. Dag och natt flöt ihop. Jag lyssnade och sov, lyssnade och sov. Att höra sådana fruktansvärda saker om sig själv är uppskakande nog. Att höra Martnes ord om sin son gick nästan inte att uthärda. Jag tog beslutet, fel eller inte, att han aldrig skulle få höra detta. Jag förstod nu att Martine varit en mycket sjuk människa, mera störd en någon av oss kunnat ana.

Jag höll en ny telefonrådgivnig med "flickorna" samt berättade lite skonsamt hur saken låg till. Dessutom hade vi nu fått en tid för begravningen och vi tre bestämde oss för att gå.

En vacker höstdag samlades vi och sonen för att ta farväl.
Jag tittade på den vita kistan och fick ett underligt infall att öppna den för att se om peruken var med. Hade hon den på sig när hon drunknade där i badkaret. Hon var ju alltid så noga med sitt yttre. Men finns det något yttre efter två månader i varmt vatten? Varför just nu? Visste hon redan när vi skildes åt sista gången? Hade det någonting med den nya boken att göra? Hon hade skrivit på den i över två år. Manuset var jättetjockt. Varför hade vi inte hittat det i någon av hennes bostäder? Hade det stulits vid inbrottet och av vem i så fall? Frågorna lämnade Martine obesvarade. Så långt jag orkade lyssna så säger hon ingenting om sitt planerade självmord på banden.

Jag har nog aldrig känt en så ensam människa som "Den lilla horan". Inte heller någon som försvunnit så absolut. Hon hade ju egentligen inte ens funnits till.

Jag tänker ofta på Martine och grubblar över gåtan med hennes liv. På vinden ligger hela hennes dagbok. Kanske orkar jag lyssna till slut någon gång. Kanske kommer jag att förstå bättre då. Jag tror inte det. Martine var en gåta för skickliga läkare. Inte för mig och mina väninnor.
Om jag dör oväntat ska min dotter förstöra Martines dagbok. Själv kan jag inte förmå mig till det. Ännu ringer hennes klara lite anklagande röst i mina öron: "Gud bor inte i Stalingrad.".

Både Martine S och Signe Österberg hette någonting annat.
Manuset till boken återfanns aldrig.

Av Sunny Börjesson 24 sep 2003 10:20