När den lilla horan försvann

Jag minns inte hur jag tog mig tillbaka till huset på Karlaplan, men jag lyckades inse att bostaden var det enda konkreta jag hade.

Där hade den lilla horan bevisligen bott i nära 20 år även om det aldrig funnits någon dörrskylt med hennes namn.
Hyresvärdens namn och telefonnummer fanns i porten, och med darrande händer präntade jag ner det på baksidan av ett konsumkvitto. Sedan tog jag mig till en telefon och ringde hem och bad att bli hämtad. Jag kände mig helt slut.

Väl hemma ringde jag väninnorna, som inte vill tro det de fick höra.
- Vi borde väl veta både namnet och födelsedagen efter 20 år! Det måste vara ett datafel!

Killarna i mitt kollektiv började nu intressera sig för saken och komma med råd. Jag började med att söka hyresvärden i telefon. En privatvärd, som tur var. Han borde ju ha koll på sina hyresgäster! Men när jag till fick tag på honom ställde han sig helt oförstående.
- Martine S? Hur ser hon ut? Jaså lång och slank och med långt svart, troligen färgat hår?
Nej någon sådan hyresgäst har han aldrig haft. I vindsrummet bodde sedan över 30 år en gammal fru Österberg. Säkert 75 och med kort, grått hår.
- Om han var säker?
Självklart var han säker. Han hade själv skrivit kontraktet för många år sedan. Damen hade dessutom varit bekant med hans mor.

Vid det här laget började jag tvivla på mitt förstånd.
Jag hade ju hälsat på regelbundet hos Den lilla horan genom åren. Kunde fru Österberg, vem hon nu var, ha hyrt ut sitt lägenhet i smyg? Eller kunde hon vara en släkting till Martine?

Det visade sig, enligt värden, att Österbergskan ofta befann sig på resande fot utan att lämna adress. Ett faktum var att han förgäves sökt henne angående inbrottet. En till som försvunnit!

Hade de rest bort ihop? Ifall de hade det så skulle Den lilla horan flå mig levande när hon kom till rätta för att jag rotat i hennes privata angelägenheter. Jag satte mig där hemma vid telefonen och försökte tänka. Bostaden gav ingenting och kyrkobokföringen var värdelös så länge jag inte hade det rätta personnumret. Sakta bläddrade jag i brevpärmen ifrån min brevväxling med Den lilla horan. Jag har sparat många av hennes brev genom åren. Dock inte alla.
För 10 år sedan nämnde hon i förbigående att hon köat i 12 år hos bostadsförmedlingen för att så småningom få en 1:a med bad! 121022.

Hon borde ha kunnat få den där lägenheten vid det här laget? Men hon behöll ju den gamla?

Är det möjligt att hon hade två bostäder de sista åren. Varför hörde hon i så fall inte av sig, ifall hon bara hade flyttat? Och hur kunde hon ha bott på samma adress i 20 år i ett rum som en annan kvinna hade hyrt i över 30 år?

Frågor jag än så länge inte hade något svar på.

Jag läste flera brev om igen. De flesta handlar inte om personliga saker utan om olika debatter i media och om händelser ute i världen. I ett uttryckte hon sin sorg och vrede över mordet på Olof Palme, som var hennes stora förebild. I ett annat var hon förkrossad över att hon inte kunde ha hund. Hon hade ju ingen som kunde ta ut den ifall hon skulle bli sjuk.

Men här fanns det någonting Hon hade varit och tittat på gardiner! Gardiner till vad då? Den lilla vindskupan i hennes lilla vindsrum hade inga gardiner. Det finns ingen insyn där uppe, så hon ville ha in ljuset, hade hon förklarat för mig.

Brevet om gardinerna var över 8 år gammalt, men det var en ledtråd. Nya telefonkonferenser med väninnorna. L drog sig till minnes ett möte på Noaks Ark på Drottninggatan där hon och Den lilla horan hörde på ett föredrag om aids. När L som vanligt ville följa henne hem så sade Martine
att hon skulle hem till en väninna och bad att L skulle stanna taxin på ett visst gathörn på söder. L tänkte inte över det utan de skildes med en kram i taxin som de brukade.

När jag berättade om taxiresan hemma drog exet sig till minnes en episod:
För några år sedan när han körde hem Den lilla horan ifrån ett möte med oss så bad hon att bli avsläppt vid en port på söder, där hon skulle uträtta ett ärende.

Kom han ihåg adressen? Nej. Det var för länge sedan. Han kunde kanske åta sig att hitta dit? Och efter en del felkörningar hittade han porten.
- Här gick hon in. Hon bad mig stå kvar tills hon var inne i porten! Så gjorde hon alltid, rädd som hon var.

Jag började med att titta efter namnet i porten, men där finns ingenting. Återstod att kolla alla dörrar i det fem våningar höga huset. Exakt vad jag letade efter visste jag inte själv men på 4:e våningen såg jag ett bekant namn på dörren:
Österberg! Den tanten igen.

Det fanns alltså ett samband. Säkert var det hit Den lilla horan haft ett ärende. Jag ringde på dörren. Igen och igen. Inget svar. Var tanten ute på för att handla eller var hon iväg på en av sina omtalade resor? Jag lade mig på knä och försökte titta in genom brevinkastet En stor bunt reklam nådde nästan ända upp till kanten, så gissningen om resan verkade befogad. Med ögonvrån såg jag något väldigt bekant. En klarröd kappa som jag kände igen så alltför väl! Bara en mycket mörk och färgstark person vågar sig på den färgen.

Jag vänder mig mot exet , som väntade i trapphallen.
- Hennes kappa hänger här inne.
- Är du säker? Det finns säkert flera likadana?
- Helt säker. Färgen är väldigt speciell. Knappast något för pensionärer.
- Då har de väl rest bort ihop?
Jag började känna en krypande olust. Någonting var helt fel... men vad? Jag behövde se bättre.

En rask hemresa och så låg jag på nytt på knä framför fru Österbergs inkast, denna gång beväpnad med en fickspegel fäst på en lång stång. Nu såg jag en dörr som såg ut att gå till ett badrum. Den var tyvärr stängd, men på golvet framför stod Den lilla horans handväska! Den som hon aldrig, aldrig lämnade ifrån sig!

Jag frågade exet som är väldigt händig och som arbetat som låssmed i sin ungdom.
- Kan du öppna den här dörren?
- Du tänker väl inte göra inbrott?
- Jo.

Jag berättade om väskan och om mina farhågor och han granskade låset närmare. Så vände han sig mot mig.
- Nyckeln sitter i på insidan!
Insikten om vad det innebar kändes som en åsnespark i magen.
- Men öppna då för helvete!

Han lade sin arm runt mina axlar innan han svarade.
- Hur många månader är det sedan Martine försvann? Minst två? Och det har varit värmebölja hela sommaren. Du vill INTE gå in dit. Nu måste vi gå till polisen.

Jag minns fortfarande inte alla turerna på polisstationen där vi försökte förklara att en väninna till mig, som enligt folkbokföringen inte fanns, troligen skulle ligga död i en för oss främmande lägenhet. Jag är säker på att de till slut ryckte ut för att bli av med den tokiga, snörvlande kvinnan, som hela tiden upprepade:
- Vi har bestämt att när vi skulle dö så skall det vara med starka tabletter, ett gott vin och i ett varmt bad, där vi förväntade oss att somna och drunkna helt stilla.

Vi åkte efter utryckningsbilen, och när låssmedens bil anlände förstod vi... och åkte hem för att vänta där.
När polisen till slut meddelade att de visserligen hittat lägenhetsinnehavaren död på det sätt jag beskrivit men inga spår av min väninna kände jag ett kort ögonblick av lättnad. Men nej. Det VAR hennes väska och kappa. Så vad hade hänt?

Dubbla sömnmedel nersköljda med en generös mängd av vin gav mig en redlöslös sömn tills jag blev medveten om exets försök att väcka mig.
- Martines son är i telefonen! Han vill prata med dig!
Alla utom vi "flickor" använde hennes dopnamn.
- Du vet lika bra som jag att hon inga barn har.Hon var ju oskuld!
- Han säger så i alla fall. Du MÅSTE prata med honom!
- Vad händer egentligen?

Jag åstakom ett sömnigt "hallå" och beredde mig på att förklara att det skett ett misstag på person. Rösten i telefonen lät lugn och samlad när han frågade ifall det var jag som funnit hans mamma död kvällen innan. Så gick det upp ett ljus för mig.
- Du måste vara son till fru Österberg?
Han bekräftade det och lade sedan till:
- Du känner henne kanske under namnet Martine S?

Man kunde ha petat omkull mig med en fjäder.
- Den lilla... jag menar Martine ...hon hade verkligen ingen son... fick jag till sist fram med ett kraxande ljud.
Jag lade ifrån mig luren en kort stund för att svälja lite mera vin. Baksmällan började göra sig gällande.
- Jo. Hon var min mamma, men hon lämnade bort mig direkt efter födseln så jag fick aldrig lära känna henne.

Bara en del av mig tog in vad han sade. Mannen i telefonen fortsatte:
- Polisen hittade inga andra släktingar så de kontaktade mig. Kan vi träffas och prata?
Jo visst.

Vi beslöt att mötas i hennes vindskupa på Karlaplan som han nu fått nyckeln till av polisen. Vi skulle passa på att gå igenom Martines saker på samma gång. Värden ville ha rummet tomt.

Fortfarande förstår jag inte på vilket sätt Den lilla horan var släkt med fru Östeberg, men de hade tydligen samma efternamn. Det var tydligt att det var Martine de hittat... och att det var henne som den okände kallade mamma!



Fortsättning följer.

Av Sunny Börjesson 21 sep 2003 13:13