Mitt hem är min borg

Pang! Dörren small igen bakom mig. Nu är det jag mot världen. Det känns så i alla fall. Jag börjar gå mot tunnelbanan med tunga steg. Hoppas det går bra
idag. Börjar känna en gnagande känsla i magen men jag fortsätter att gå. Äntligen, nu står jag på perrongen. Ångesten kommer krypandes. Men jag försöker slå bort ångesten. Tre minuter kvar tills tunnelbanan kommer, men alla vet att Connex minuter kan vara längre än 60 sekunder. Fan, kan den ta och komma nu innan jag ändrar mig och vänder hem. Ångesten blir värre. Nej, nu börjar alla titta konstigt på mig. Eller gör de verkligen det? Jag vet att folk inte kan se min ångest men det känns ändå som att det syns.

Äntligen, nu kommer tunnelbanan. Men ju närmare den kommer desto mer börjar hjärtat slå. Nu är den här. Vad ska jag göra? Kliva på eller vända hem. Jag kliver på, vad skulle folk annars tycka.

Sätter mig ner. Nej, nu börjar jag svettas och magen börjar krångla. Nu syns det väl ändå att något är fel med mig. Eller inte? Blir tokig av alla tankar som far omkring i huvudet.

Dörrarna stängs. Gud vad jag hatar det där ljudet precis innan dörrarna stängs. Nu är jag fast, jag kommer inte ut. Paniken börjar komma och magen kaosar ännu mer. Varför har de inte toaletter på tunnelbanan?

Känns som att tunnelbanevagnen krymper och allt blir trångt. Varför var den där personen tvungen att sätta sig bredvid mig när det finns så många lediga platser.

Börjar få svårt att andas nu och hjärtat slår i 190. Kan vi åka någon gång eller? Äntligen börjar tunnelbana röra på sig. Men jag börjar må allt sämre. Vad konstigt alla röster börjar låta. Som om jag var under vatten. Jag måste av, klara inte det här längre. Skulle aldrig ha gått på. Jag ställer mig upp, då brukar det kännas lite bättre. Håller i stången så hårt jag kan, hoppas jag klara mig till nästa station. Hur kan två minuter kännas så otroligt långa?

Hjälp, nu börjar luften ta slut. Finns det verkligen tillräckligt med luft i vagnarna. Jag tror inte det.

Bandhagen. Nu kan jag äntligen kliva av. Dörrarna öppnas inte tillräckligt snabbt, vill slå upp de. Luft strömmar in och jag börjar små springa bort från den hemska tunnelbanan. Panikångesten och magen blir bara värre och värre. Tårarna börjar komma.

Nu springer jag fort hemåt men några meter från centrum vänder jag och springer tillbaka. Måste få låna en toalett. Vågar inte fråga. Börjar springa så fort jag kan hemåt. Har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Väl hemma ramlar jag ihop i en hög och gråter. Efter att tag börjar panikångesten att avta. Jag lägger mig i soffan efter att ha rökt. Nu vet jag att jag kommer ligga kvar i soffan några dagar. Innan jag vågar möta världen igen. Mitt hem har blivit min borg.

Av Elina Johansson 16 sep 2003 11:27