Den skyldige till mordet på Anna Lindh är...

Ett vansinnesdåd! Ännu en gång, 17 år efter Olof Palme mejades ned på öppen gata, har våldet hotat demokratin. Och för Guds skull - inbilla er inte att ni inte vet vem den skyldige är? Mannen som utfört dådet kan Polisen komma att jaga in i absurdum, men den som verkligen är skyldig till utrikesminister Anna Lindhs mord är ingen annan är Konungariket Sverige, och det är Moder Svea och det svenska samhället som borde åtalas och dömas för Anna Lindhs mord. Ty om det finns ett godtroget folk på denna planet måste det onekligen vara vi svenskar! När Palme mördades var det synd om oss, men denna gång är det inte ett dugg synd om oss och vi förtjänar att straffas hårt för vår naivitet.

Just nu sönderdiskuteras frågor som "varför lärde vi inte oss av Palmemordet?" och "hur skulle vi kunna förbättra våra politikers personliga säkerhet". Men en sak som vi INTE får säga nu är det klassikern "hur kunde en sådan sak hända i lilla Sverige?" Sverige är nämligen inte längre litet och det trygga samhället som socialdemokraterna ofta vill få oss att tro att vi har, är blott ett minne. I presskonferensen som följde Anna Lindhs bortgång sade Statsministern Göran Person att man måste kunna "röra sig fritt i det demokratiska samhället". En av de intervjuade på Rapport Morgon sade så här: "Det är klart att hon borde ha kunnat gå och handla på NK och samtidigt vara politiker". Sorry folks - men dessa uttalanden och liknande åsikter utgör den naivitet jag nu skriver om. Det svenska samhället har för länge sedan hunnit ikapp världen vad gäller det moderna gatuvåldet, och att ens inbilla sig att en känd politiker ska kunna vandra omkring utan vakter bland allmänheten, visar att vi är så förbannade dumma att vi fortfarande tror på myten om Sverige som ett säkert och tryggt land.

Att vara en offentligt känd person i Sverige har sina fördelar, men när nackdelarna slår till känner man sig oerhört handikappad. 95 procent av svenska folket bryr sig inte om kändisar när de ser oss på stan. De tittar förstås, och viskar i varandras öron: "titta, såg du vem det var där?" och sen går de vidare. En del vinkar eller hälsar och de flesta är vänliga. Men det finns en liten procent av svenska folket som består av tokskallar som kommer fram och tjatar. Under slutet av 80-talet när jag var en av Sveriges mest kända skivproducenter med eget skivbolag, eget TV-program och hög profil i massmedia vågade jag knappt gå på öppen gata i Stockholm. Detta för att jag blev igenkänd vart jag än gick och jag var, efter att ha bott i New York i flera år, lite mer "street-wise" än mina svenskfödda kändiskollegor. Under den tiden blev jag hotad flera gånger på öppen gata och vid några tillfällen fick jag göra polisanmälningar, av vilka tre ledde till åtal, och de för förövarna! Idag är det betydligt lugnare för mig men jag är ändå ofta på min vakt. Kontakt med en okänd person på gatan kan börja positivt med "får jag ta dig i handen – jag gillar dig. Jag har sett dig i TV - du säger alltid vad du tycker och det gillar jag", eller "jag gillar din musik" med mera. Sen kan ibland denna oönskade gatukontakt utvecklas till att man riskerar bli förföljd under sin promenad i shoppingcentrumet! För några månader sedan fick en ung man av utländsk härkomst syn på mig vid Nacka Forum i Stockholm. Han började ropa ut mitt namn högt så det hördes överallt, och efter några minuter hade han hämtat hela sin släkt fem eller sex personer som gick som ett "tåg" bakom mig medan jag gick och handlade. De skulle komma med åsikter om vilket kaffemärke jag skulle köpa med mera, och de var minst sagt skitjobbiga. När jag sa att "det räcker" och jag ville fortsätta handla själv i fred började den unge mannen bli hotfull. Hade jag inte haft 20 års erfarenhet av kändislivet i Sverige och därmed vetat hur saken skulle hanteras hade risken varit stor att intermezzot slutat olyckligt! Jag har också varit med om att sitta på restaurang och få ett askfat i ansiktet – allt för att man var framgångsrik i musikbranschen och känd i media.

Givetvis kan alla kändisar inte kräva polisskydd, men det torde vara en självklarhet att ge våra utvalda och kända politiker och i synnerhet de som har den typ av höga profil som Anna Lindh har, något form av skydd. Anna Lindh trodde på demokratin, och hon var så ödmjuk att hon inte trodde att hon var särskilt annorlunda än vanligt folk. Jag läste någonstans att hon åkte vanligt tåg mellan hennes bostad i Nyköping till Rosenbad varje dag. Det låter folkligt och sådant vinner röster för Socialdemokraterna. Men hallå där! Hur många fler ministrar ska vi behöva begrava innan vi vakna upp ur det heliga svenska "törnrosasömnen" och inse att vi omedelbart måste, precis som i andra länder, skydda våra politiker – oavsett vad de själva tycker.

Anna Lindh var INTE en naiv person. Hon var en visionär och realist med fötterna på marken. Vi kan inte skylla på henne för att hon för en eftermiddag agerade som en vanlig svensk på stan. Däremot kan vi skylla på oss själva för att vi inte tvingade Anna Lindh och samtliga politiker genom lagstiftning att få skydd när de vimlar bland allmänheten. Anna Lindh drömde om ett framtida Europa och hon strävade efter att få Sverige att bli en del av den nya kontinenten. I sin strävan glömde hon en sak - att de flesta av hennes kollegor i de andra EU-länderna får polisskydd när de är "ute på stan". Detta var hennes tragiska misstag för vilket hon fick betala det ultimata priset. Men vi... du och jag i vårt Kungliga Konugarike har all anledning att skämmas och ställa oss själva inför våra samvetens rätt, ty det är vi och endast vi som genom vårt slarv, vår naivitet och tilltro till den löjliga myten om Sverige där "ABBA-medlemmarna kan gå på samma krog som alla andra", som bär skulden för detta bestialiska mord. Tragedin är ett faktum men kommer vi att lära oss någonting av detta? Jag hoppas, men jag tvivlar på det... vi är som sagt... ett av världens naivaste folk.

Av William Butt 11 sep 2003 14:01