S och M – samarbeta mera!

Det ena partiet har en socialkonservativ utopi och det andra en liberalkonservativ. För 30 år sedan framförde moderaterna avsevärt mer konservativa värderingar. Sedan kom ”satsa på dig själv”-vågen i mitten av 80-talet, där M inte var sena att utnyttja paradigmskiftet som då var på gång och kom att förändra den kommande partipolitiken.

Idag är de röda och gröna de som är mest konservativa vid sina ställningstaganden och de blåa mest optimistiska inför framtiden.

EMU–valet är unikt på så vis att S för kampanj tillsammans med tre borgerliga partier, partier som de annars, nästan alltid, konfronteras med. Samtidigt stödjer regeringspartiet sig på två anti-EU partier. Detta ansåg Göran Persson vara mödan värt för att få behålla regeringsmakten, vid både valet 1999 och 2002.
Men:
Hur för man en konsekvent och realistisk politik då?

Perssons första maj–tal i år hade lika gärna kunnat framföras av en moderat eller en representant för Svenskt Näringsliv. Det var absolut inget fel med statsministerns första maj–tal. Men i och med samarbetet med Vänster– och Miljöpartiet riskerar Socialdemokraterna sin trovärdighet i EU-debatten. Regeringens nuvarande schizofrena europapolitik - på grund av samarbetspartierna - är djupt olycklig.

Det finns en annan sak då socialdemokrater och moderater alltid brukar enas, nämligen när det gäller höjning av riksdagsarvodena. Då är det ofta Vänster- och Miljöpartiet som konsekvent motsätter sig detta. Dessa två partier brister i trovärdighet då det rör ämnena närings– och arbetsmarknadspolitik. Därför är de omöjliga som samarbetspartners om man vill föra en realistisk och verklighetsförankrad politik. De två partiernas upp- och nedgångar styrs oftast av att missnöjda sossar proteströstar på dem. Deras föda är små populistiska detaljfrågor som skiljer socialdemokratins väljare åt. Varför inte istället enas om viktiga frågor som skatter, företagar– och arbetsmarknadspolitik?

SAP är inte längre ett ”arbetarparti”, utan ett parti vars väljare tillhör den breda medelklassen och som gjort en klassresa från ett socialistiskt till ett liberalt liv. Denna utbildade och produktiva medelklass är trött på att betala höga skatter till en stat som inte förmår leverera de tjänster den utlovat medborgarna. En del kan själva köpa sig dessa tjänster genom försäkringar och dylikt. Det kan tyvärr inte de med låg inkomst och de blir således förlorarna på S världsfärdspolitik.

Det är då jag tänker:
Hur vore det om S och M valde att samarbeta om ett lägre och mer realistiskt skattesystem? Samarbeta om en friare arbetsmarknad som gör det billigare för arbetsgivaren att anställa och lönsammare för att arbetstagaren att arbeta.

Det är stor skillnad på att få behålla större delen av sin arbetsinkomst efter skatt och själv få ta ansvar för sin ekonomi, än att under statens förlängda arm tvingas betala större delen i skatt och få begränsad valfrihet. Socialdemokrater försvarar sig ofta med att ”alla inte kan ta ansvar för sin ekonomi”. Det är troligt att det är så, men vi som kan och vill ta ansvar ska inte omyndigförklaras av skitförnäma politiker.

Dessa frågor borde S och M samarbeta mer om, på ett öppet plan.

Av Yohannis Petersson 07 sep 2003 11:00