Jag måste nog ta livet av Bukowski

alltså han är ju redan död och begraven, ja, han dog strax efter att han skrev klart sin sista bok, PULP, kanske hans bästa, va?

Men den Bukowski jag nu pratar om är den Bukowski jag använder i mina texter som en karaktär, en figur, han är baserad, inte löst, nej, utan baserad, en avbild av, på, Bukowski, ja och nu måste jag ta död på honom.

Ja.

Fan.

Så här är det. Jag sitter på en liten stol, på ett fik ute i ett av Mammons högborgar, ett av landets många köpcentrum, utslängda, placerade på lagom avstånd från stadens centrum. Jag väntar med en kaffe mellan händerna, höger och vänster, på att kära mor ska handla klart,

dill,

potatis,

sill,

kräftor,

mjölk,

creme fraiche,

paprika,

ruccola,

citron,

melon,

honung,

purjolök,

äpplen,

banan,

korv,

tunnbröd,

sojabönor,

rostade,

saltade,

ja,

gul lök,

och

röd,

salta pinnar,

lättdryck,

cider,

mineralvatten,

ost,

mjuk

och

även hård.

Ja, de ska ha fest, taklagsfest, mor och far, ja, far har byggt klart garaget.

Jag är uttråkad och låter inte ögonen vandra nej utan tankarna promenera fritt i hjärnans vindlingar, hit och dit, upp och ner, alltså inte på händerna, upponer, nej, utan upp och sedan ner igen, stannar och tittar lite på några barndomsminnen som ligger på hög, lyckliga, ovetande, ja, skräpiga, dammiga sen i samma kvarter som första kyssen och straffen på Aroscuppen, den jag satt, ja, jag finta ner han, målvakten i VIK:s juniorlag, intill stolpen till vänster, på hans högra sida, men vek upp kroppen precis innan bollen och bredsida den lätt inåtskruvad, smekte bollen den andra, den högra stolpen. Ja, han var utan chans, chanslös, hade inte en susning att hinna på den, nej, där mellan straffen och kyssen minns jag en text, en otäck, upprörande text som liksom, ja, orden studsar upp i ansiktet på mig och händerna, textens, ja, med klor, gula, slitna, griper tag om nacken och ansiktet krossas mot boken, uppslagen, på sidan 79, ja, aj, jag tappar boken seglar, med sidorna utfällda som vingarna på ett trasigt, herpessjukt glidflygplan, skadeskjutet, ner mot golvet, sorgerligt, snuddar vid mitt högra knä, landar med en duns som fortfarande hörs om jag lyssnar, ja, fan.

Fast jag minns inte, vill inte minnas, vad novellen heter, nej, var det Bukowski?

Kan det ha varit Burroughs?

Va?

Nej,

det var Bukowski,

ja,

var det verkligen det?

Va?

Ja det var nog det.

Tyvärr,

fan,

att ens misstänka, att ens ana, att han var sådan,

är skäl nog.

Ja,

fan, jag måste ta kål på honom,

ja,

jag måste, fan.

Kan det ha varit Burroughs?

Nej?

Nej.

Fan.

Jag är emot dödstraff, ja, men detta handlar inte om att dela ut ett straff, nej, han är redan död, ja.

Det handlar om något annat, att bli så sårad, så illa berörd och förbannad, låta känslorna ta över, ja det händer ibland, med en del, man kopplar bort sans och förnuft, kliver över diket till vansinne, för man är så förbannat arg och upprörd, man lämnar sans och säkerhet på andra sidan och blir själv en del av det onda och mörka, ja, det händer, i ett mer sansat tillstånd hade man kanske gjort något annat, ja, det är ingen ursäkt, nej, men inte heller särskilt konstigt. Nej.

Då tycker jag det är betydligt underligare när vissa nationer, jag nämner inga namn, nej, men den här nationens ledare heter som ett tvättmedel, nästan, ja. När vissa nationer inte kan besinna sig, nej, utan likt en vettvilling, ursinnig, förbannad, skickar in stora tunga pansarvagnar och vilt viftande helikoptrar för att hämnas, ja, ge igen, vedergälla, för de var de andra som startade, det var de som började, ja, det är möjligt, men va fan ska inte en civiliserad nation som denna kunna besinna sig, bara lite, istället för att i blint raseri rusa ut och ge igen, ha ihjäl, kvinnor och barn, i avskräckande syfte, va?

Fan.

Ja, jag är emot dödstraff, ja, men när vi kommer hem, mor har handlat klart. Jag kan inte besinna mig, nej, jag är så jävla besviken, illa berörd, jag vill inte förknippas med honom, nej, om han är sådan, nej, fan.

Mor har och försöker lugna ner mig, ja. Om det nu var så, att han var sådan, så kan jag ju inte ändra på det, nej.

Fan.

Men varför skulle han skriva den där novellen, va, fan, jag minns inte namnet, nej, jag har letat i mina kartonger, jag bor nämligen i sådana, kartonger, banan, flyttkartonger. Ända sen jag kom hem från Sumatra har jag varit inlagd på sjukhus så pass mycket att det inte varit lönt att skaffa en egen håla, lya, lägenhet, nej, så jag bor hos mor och far med mina kartonger och i ryggsäcken, i flera år nu, ja, ibland hos vänner, de är fortfarande vänner, inte ovänner, när jag flyttar ut igen, ja, inte ovänner, nej, inte ännu, flyttar, hit och dit och tillbaka in på sjukhus igen, ja, fan. Aj.

Ända sen de hittade, upptäckte, kräftan i skallen på mig så har jag inte riktigt vetat vart jag ska ta vägen, jag borde vara lycklig.

Jag är fri.

Nej, allt känns tomt och meningslöst,

trots att jag inte har någonstans att bo.

Och nu måste jag ta kol på honom, ja, fan.

Men.

Jag hittar inte boken. Nej. Jag har letat i de översta lådorna och även suttit dagar i streck på biblioteket, Stadsbiblioteket, egentligen heter det huvudbiblioteket, Stadsbiblioteket är själva organisationen, ja. Men jag, liksom de flesta andra kallar det Stadsbiblioteket, ja, men jag hittar inte novellen, nej.

Men visst var det Bukowski?

Var det verkligen han?

Nej?

Var han sådan?

Fan.

Jag tar fars spikpistol, i en Konsumkasse, grön och vit, bär jag döden till hållplatsen, buss, åker ner till centrum, byter till buss nummer 14, sätter mig långt bak med Konsumkassen liggandes på det lediga sätet bredvid mitt. Jag trycks, pressas, mot ryggstödet när bussen reser sig upp från jordens normalplan och kämpar upp för Oxbacken, lämnar det stentuffa centrumet där nere bakom sig, bussen, bredvid Mälaren, blå och sval nu när hösten flåsar sensommaren i nacken, ja.

Jag kliver av strax innan bussen svänger höger mot Erikslund och går sista biten till Bäckby, ja, fortsätter genom det lilla centrumet, förbi Pizzerian, loppiset och in under den där tunneln bredvid ICA-affären, över parkeringen, fortsätter mellan höghusen och vidare till de där låga sockerlådorna, skokartongerna, till radhus, när vi började gymnasiet flyttade en av kompisarna till de där, vi fortsatte umgås, ja, det var allt det där vanliga som små killar i stora brallor sysslar med, ja, nu bodde Bukowski i ett av de där radhusen, längst ute på kanten av en av raderna, av radhus, ligger han i en liten säng och sover med altandörren öppen.

Jag plockar upp döden ur konsumkassen pular jag ner, kilar fast, mellan två av golvbrädorna, bruna, inoljade, på altanen, ja, och kliver in genom den öppna dörren, smyger fram till sängen, kryssar genom drivorna av lådvinskartongerna, med ventilerna bortslitna, så var det bara att halsa eller ja, hälla det i munnen, slapp fjanta med något jävla glas. Jag osäkrar, lyfter den i höger hand, siktar mot tiningen på den gamle gubbjäveln, fan, han luktar, sover i kalsongerna sitter slarvigt runt höften är fet och oformbar, men han sover gott och är nästan inte motbjudande,

nej.

Jag trycker inte av,

nej,

fan,

jag kan inte,

nej.

Kan det ha varit Burroughs?

Va?

Tänk om det var Burroughs?

I en annan version

glömmer jag bort att varken jag eller någon annan har rätt att bestämma vem som ska plockas av banan. Nej. Jag skyller mitt betende på ilska,

ja,

jag trycker av, spikpistolen, skakar till och en hård, vass järnspik drivs iväg, in i skallen på gubbfan, ut på andra sidan.

Fan,

det kan ju varit Burroughs.

Blod och grå, jag trodde den skulle vara rosa, ja, hjärnsubstansen, men , nej, den var grå, ja, tapetserar om hörnet bakom den lilla sängen.

Kudden och madrassen, han har inget lakan, varken vanligt eller pås, nej, färgas mörkt av trögt, tjockt blod. Lite underligt att det är tjockt, ja, som asfalt, smält, så mycket som han super, ja, men så var det, ja.

Nej, jag sänker pistolen, trycker inte av, nej, låter den falla ner på sängen, den var liten, smal, sängen, ja, men pistolen får plats bredvid honom på madrassen, var fläckig, urin, blod och minnen från fagra kvinnor, fan, lite underligt, han var ju ful som fan, ja, stank och var otrevlig, ja, men var han sådan?

Va?

Fan.

Jag kunde inte vara säker, jag hittade inte novellen, nej, fanns den ens, va? Hade jag inbillat, lurat, mig?

Var det kanske Burroughs?

Fan, tänker jag sittandes på bussen, femton, kör jag knät, hårt, upp i ryggen på stolen framför mig, det knakar till, något går sönder, i ryggen, på stolen framför, fan.

Jag var inte man, människa, nog att ta död på han, jag lurade mig själv att jag inte visste, fan, vad ynkligt, jag sparkar till ledstången tvärs över mittgången, fan, chauffören, buss, glor surt i spegeln längst fram i mitten, ja, fan, jag kliver av vid nästa hållplats, plingar strax innan, högst upp i Oxbacken, vänder på klacken , kör händerna i fickorna på brallorna och börjar trava, fan, det hade varit en bra mindre bit att knata om jag inte tagit bussen, femton, ner på stan igen. Om jag klivit av lite tidigare.

Ja.

Men det kunde jag gott ha.

Ja.

Fan.

Det var Bukowski.

Av T.L Stjerna 07 sep 2003 14:16