Hjälten av den sorgliga skepnaden

Alla väntar på att rektorn, står vid ett litet fjantigt podium, längst bak på scenen lite till höger, ska börja tala, ja.

- Hej! Jag är en död ko... och så en paus, kort, ja, men ändå en paus, ja, sen fortsätter han, inte rektorn, nej, utan han, ja:

- ...instoppad i mig själv, hojtar han glatt och kliver ut på scenen utklädd till en korv med bröd, fast utan bröd, en varmkorv, ja. Dräkten hade han sytt , nej, konstruerat, ja, fan, konstruerat, inte sytt, nej, själv, ja.

Skumgummi innanför rosa galontyg, med två ränder, av flanell, den ena mörkröd, den andra gul, senapsgul, ja.

Kul, säger musikmagistern och flinar upproriskt när de möts i korridoren tre veckor senare och regleringen är över, ja, han var tuff, musikmagistern, ja, tuff men inte så klok, nej.

Han vinkar glatt med handen och underarmen pendlar fram och tillbaka, som en vindrutetorkare, ja, han liksom struttar komiskt fram till scenens kant, stannar, sprattlar med armar och ben, skakar på rumpan.

Aulan exploderar, av skratt så klart, va fan trodde du, att någon jävla självmordsbombare till fåne sprängt sig i luften, i bitar, i tu, va? Nej, den, aulan, fylldes av skratt, exploderade, till rektorns irritation. Men han ler, lycklig, ja, fan han hade gjort succé, vinkar glatt till gänget som sitter placerade i mitten, lite till vänster, ja, ihop med de andra sjundeklassarna, lite till vänster, ja, de satt alltså inte i mitten egentligen, nej, mer än i djupled.

Ja, succe, tjejerna tjuter, killarna i nian buar avundsjukt, klasskamraterna vrålar av skratt, ja, succé, ja. Fröken, gråter med ansiktet i händerna, nere mellan knäna, hulkar och snyftar, fan, det var ju skoj, kul, roligt, fan, hon var mycket besviken, talar hon om, har aldrig blivit så sårad i hela sitt liv, nej, va fan levde hon för liv, undrar han, fan, när de sitter inne på rektorsexpeditionen, ja. Det gjorde inte saken bättre, lindrigare, nej, att han undrade, hur hon levde, om det var hennes största besvikelse någonsin, nej, fan.

Det blev samtal hit och dit, fram och tillbaka med kuratorer och sjuksyster, ja, fan. Det var det fan inte värt, nej, hade han kunnat förutspå detta hade han struntat, skitit i hela prylen, bangat, hostat upp pengarna, betalt de andra, förlorat vadet, ja, fan, vad dryga de var, kuratorerna, skolsyster, ja, fröken, grät, rektorn, blängde, de ville veta om han rökte hasch, fan, han måste ha hamnat i dåligt sällskap, ja, han måste äta kött, ja, fan. Han vägrar. Får lämna blodprov. Då och då och när mor ringer och beställer tid. Nu hade de koll på han, det skulle fan inte ske igen, nej, fast jag tror mor och far var lite stolta ändå, ja, fast det sa de ju inte, nej, de kunde ju inte uppmuntra honom till sådant, nej, det gör man inte, nej, men de var lite stolta ändå, ja.

Efter ett tag glömdes det hela bort och allt återgick till det normala, men han lurade sig själv att tro att det nu var fler som plockade käk från den där lilla vagnen med vegankäk, ja, fan la man ihop allt, en hel termin, sojabiff istället för kotlett, ja, så hade han nog räddat en hel ko, ja, det var väl ändå något, ja, fan.

Han var en hjälte. Ja, om än i sorglig skepnad.

Av T.L Stjerna 07 sep 2003 10:34