Strängarna på min lyra

Slag i mage av armbåge. Hårda ord tillsammans med spott. Kan inte. Kan inte komma fram. Regnet tar i och ilskan böljar upp. Faller ner på knän. Är det alkohol i gräset? Fram mellan benen och över en del också. Ett tag i tröjan och bakåt igen. Handen under en sko! En mörk skog av ben i jeanstyg. Elektriska ljuset stannar i håren där uppe. Så tätt. Tillbaka och runt om och fram längs kanten, längs urinen där och in i väggen som är ryggen och dyker emellan allting i hopp om en yta och lite luft som inte finns utan knuffas ut mot staketet och upp mot det med gallret i nacken av stora händer som plötsligt släpper taget och under fallet ner i mörkret mot marken vrider sig massan och en tjej faller skrikandes ihop.

Skriker de ihop. Medan de väntar och mörkret faller. Människor som trängs intill scenen som är ganska liten och inbäddad i svart. Som han som väntar, och vars ögon smeker ögon och vars minne följer sinne som alltid finns någon annanstans. Innan hon försvinner bort. För sedan gör han som han vill och då lägger hon sig till rätta här mot honom, och emellan mungipor försvinner onödiga intryck bort och allt som han låter vara kvar då är just den nödvändiga tiden för att segra i.

Jag är på konsert. Väntar på att det ska börja. Jag står vid ett träd. Det är ganska mycket folk, redan. Några sitter och äter och dricker och röker. Tur att det inte regnar. Men nog ser det lite mörkt ut på himmeln alltid.

Nere vid staketet slår vattenpölen runt. Upp igen och hasar handen medan sammanbitna käkar hjälper blicken upp mot kanten och armen som en krok över och sedan överkroppen och mot det elektriska ljuset, som tillsammans med förväntningarna sprakar omkring bland tusentals blöta frisyrer just nu just vid den hälen, som blir det sista över och dunsen på andra sidan kittlar bara lite lätt. Som regnet.

Lite lätt drar hon honom med sig ner. Längre och längre ner. Hon har ju så många saker hon har längtat efter att få berätta och han lyssnar ju så gärna, hon berättar och luftbubblorna strömmar upp från hennes mun över ansikte och genom hår som fyrverkeri tänker han då, och det är ju hemligheter och möjligheter som han har anat och minnen som de ännu inte delat men allt är på gång nu tänker han och då nickar hon direkt.

Sannerligen tyckte jag nyss jag skymtade till någon. Där bland alla människorna! Visst fan gjorde jag det. Jag tänder en cigarett åt paniken och säger god kväll. För regnet börjar falla nu och en person ställer sig bredvid mig under trädet.

Uppe på fötter och iväg utmed staketet. På andra sidan, den lugna sidan, av det tunna men robusta staketet. Framåt mot scenen. Den fortfarande tomma scenen. Ganska stor ändå. Förbi den och där bakom. Människor springer runt och på varandra. Talar i telefon och slår ut med armarna. Som de inte vore sig själva riktigt. Tillbaka och skuggar förbi ett fönster. Där, ett leende med cigarett. Den svarta scenen ligger öppen. För explosion.

Explosion när hon säger hej. På riktigt säger hej och han öppnar ögonen för att på riktigt se och han känner sig overklig men säger också han hej och sedan tar hon några stora förväntansfyllda andetag mot scenen och han förstår vem hon verkligen väntar på, innan hon är tillbaka där. De dricker hennes öl innan hon springer iväg på toaletten för att inte komma tillbaka igen. Det underbara och förgångna ögonblicket håller honom kvar en stund, sedan kliver han ut i regnet och skyndar sig mot scenen.

Det är ju jävlar nu det ska börja tänker jag och då, då samtidigt får jag syn på henne. Hon kommer ut ifrån trängseln och rakt emot mig. Jag följer henne med en blick som en smekning.


Kliver upp på den med cigaretten i glöd. Tar några strosande steg ut på den. Precis så som du gör. Glöden syns väl över publikhavet och jublet som kommer då de ser är alarmerande. Hänger på sig gitarren högtidligt, utför de galanta rörelser med den. Sådär som du alltid gör, andas ut lite i mikrofonen. Sen intar din pose och slår mjukt över strängarna.

Du ber taxi chauffören att stanna här. Time to release hell säger han och skrattar när du betalar. Går sista biten fram. För att vakna liksom. Du är ordentligt full. Det har slutat regna eller åtminstone upphört för ett tag. Ganska rofullt nu. Du ser ut över alla bilar och cyklar. Alla betalandes, alla väntandes bilar och cyklar. Du nickar åt vakten som du känner igen lite grann och passerar in. Fram och du ser att det är ganska tomt i det upplysta området. Det förvånar dig. Du börjar gå mot logen. Undviker ljuset och rabaldret som ligger i luften där. Men så stannar du plötsligt som stelfrusen till. Ja det är ljudet. Va fan i helvete tänker du. Ljudet, musiken, det har varit där länge. Men du har inte tänkt på det. Det är ju dina låtar! Va fan i helvete!?

Slår ett sista riff, snurrar, bockar och tackar. Precis som du alltid gör. Gitarren över huvudet tillbaka och ut från färglamporna den här vägen med handen som en vinkning mot midnatten. Galanta rytmiska applåder dånar sakta bort. Dragen av röster och hysteriska ögon bort och plösligt då, då bubblar skrattet upp och slår sönder det ansträngda ögonblick här utan någon som helt pardon och det slutar sen i logen med att dörren slås igen bakom.

Jag sjunker ihop ner mot den. Du ser på mig. Tänder en cigarett erbjuder mig också, tittar i taket och blåser ut röken. Ler. Ja min skugga ler! Du börjar skratta och jag också. Sedan går jag hem för att sova. Ingen lägger märke till mig på vägen.

Av Fredrik Johansson 05 sep 2003 17:19