Middag på altanen - del 2 av 2

Han håller fram äpplet i sin högra hand. Ett litet, sorgligt, omoget, grönt äppelkart.

-Vet ni? säger han.

Det är tyst, far äter vidare på kon, sneglar ilsket på lillebror som står där med handen utsträckt framför sig mot dem, liksom håller ett föredrag.

- Vet ni?

- Nej, säger storebror och hukar, duckar, under blixtarna från fars ögon, irriterad över att störas mitt i måltiden av att en av ungarna kommer hemsläpandes med någon jäkla strykarkatt och på allvar påstår att det är en elefant, en elefant? Fan.

Lillebror föreläser kort om att äpplen är logik, vi stoppas fulla av logik och måste sluta äta äpplen om vi vill kunna uppleva, se, världen som den verkligen är, ja.

- Va? säger far.

- Ja en träkloss till exempel har inget slut, säger lillebror som om det var en självklarhet, något alla kände till, ja.

- Va? undrar storebror.

- Den har inget slut.

- Lille vän, säger mor med tårar i ögonen, glädje eller sorg vete fan, nej.

- Träklossen, har inget slut, vi bara tror det, ja, den har inget slut, nej.

Det hade Teddy lärt honom. Teddy var, osynlig, en ständigt närvarande följeslagare, Sidekick, till lillebror, ett litet geni. Han, Teddy, hade dykt upp i samma veva, ja, strax efter att boken försvann.

Han visste att det var lillebror som tagit den. Men det kunde lika bra vara mor eller far insisterade lillebror, ja.

- Menar du att mor har gömt min bok? Va? Menar du det.

Nej, det var ju inte särskilt troligt erkände lillebror, nej, det mesta pekade på, ja, det var ju troligen han, lillebror, som hade snott, nej, lånat den, boken, ja, men han kunde ju inte vara helt säker, nej, han kunde inte bortom alla tvivel hävda att det var lillebror, nej. Fan. Boken var redan försenad och skulle lämnas tillbaka till Statsbiblioteket, fan.

Han avskydde, hatade, att lämna in böcker för sent, ja. De där kvinnorna bakom disken, med hård knut i nacken, fotriktiga skor och inte en enda betalningsanmärkning, nej, såg honom som en slarver, ett förstadium till lodarna som spenderade de soligare dagarna på bänkarna i Botaniska trädgården som låg inklämd mellan Stadsbibliotekets norra sida och Rudbeckianska gymnasiet.

Han var helt övertygad om att när de drog lånekortet genom den där jävla plastprylen så skulle larmet gå och inom tre röda skulle det stå en S-forstyrka och vänta utanför dörrarna, ja. Han var artfrämmande, inte fullt lika ordentlig som de med sina snäva strukna kjolar, stärkta skjortor och tunna blusar och den där hårda knuten i nacken gjorde honom knäsvag, ja, de ville slita ner honom bakom lånedisken, av honom kläderna eller, ja, åtminstone de där stora brallorna, bestiga sadeln och gallopera sig till segern i Grand national, ja, det visste han, så fort de fick bekräftat vad de redan visste när han klev in genom de där glasdörrarna, när de drog kortet, lånekortet, genom apparaten så kunde de läsa av mellan raderna, få det bekräftat, att han var artfrämmande, inte som de, nej, utan farlig, vild, slarvig, en individ dömd att spendera sin korta tid i botten av existensens stora hjul, ja, en sån individ som fick dem att börja putsa sig, lägga benen i kors, ja, allt det där visste han, ja, det gjorde honom nervös, fan, det var därför han helst inte lämnade in böckerna alls om de var försenade, så även nu, denna gång, nej, den ligger fortfarande på sängbordet, bredvid radion i ett av gästrummen på nedre botten i det lilla huset med rött tegel, rödmålade breda plankor på gavlarna, ja, på landet, utanför stentuffa Västerås, ja.

Numera törs han även, till och med, låna böcker, ja, han, skiter, struntar i vad det står om honom mellan raderna av lån och förseningar på deras jävla dataskärmar, ja. Han vet vem han är och han är fan inte någon slarver, dömd att spendera sina dagar i botten av något jävla hjul, nej, de fick humma nedlåtande hur mycket de ville och snegla på sina kollegor, ja, fan, det var hans medborgerliga rättighet att låna böcker även om han varit sen tillbaka ett par gånger, ja. Och det gick aldrig något larm, nej.


Han kunde inte bevisa att det var lillebror som hade den, nej, det kunde rent teoretiskt lika väl vara mor eller far, ja, fan vad frustrerande, ja, han hade ju rätt, lillebror, fan.

Men sen dök Teddy upp och lillebror var avslöjad, han erkände att det var han som snott, nej, lånat boken.

- Är du mycket ond? undrar lillebror och håller fram boken, i vänster hand, en novellsamling, nio historier, den sista om ett litet geni som heter Teddy, skriven av Salinger, jag rekommenderar den, verkligen, köp den, gör det, bara namnet på första novellen, En bra dag för bananfisk, är värd inträdesbiljetten, ja, köp den, eller ännu bättre. Låna den, det gjorde jag, tre gånger, en gång som bok, den andre som bok och talbok på kassettband, fyra stycken med gul etikett. Det fungerade bra, att både lyssna till någon som läser upp novellerna och samtidigt följa med i texten själv, i boken. Sidorna bara rinner iväg utan att upplevelsen för den delen plattas till som det annars lätt gör när man inte ser orden, bokstäverna bilda meningar och stycken, nej, fan, texter ska läsas, ja, fan.


Han fick behålla katten, nej förlåt, elefanten, ja, efter en tvätt med schampo blev den kvar, ja, det var ingen som uppmärksammade lappen i affären, nej, ingen ville veta av den, elefanten, nej, fast på lappen stod det katt, det störde lillebror lite, men å andra sidan sa storebror så minskade det ju risken, om det stod katt, att någon faktiskt skulle komma och hämta honom, ja. Han blev kvar, först på undantag, ja, men nu är han älskad, sover på fars stora mage och fullkomligt älskar honom. Ja. Det är lite lustigt, att far sover med en elefant på magen, ja, det är det inte alla som klarar av, nej, det kräver sin man, ja.

Av T.L Stjerna 02 sep 2003 09:39