Middag på altanen - del 1 av 2

- Maten är klar, ropar mor och tar emot fatet från far som kliver förbi och upp för de tre trappstegen av cement, sätter sig vid bordet på altanen. Han knäpper upp skjortan, blottar sin stora hårda mage, naveln står ut som en hård knapp mitt på magen, låter skjortan hänga slappt som en mantel över de breda axlarna, ser ut över bordet, letar efter något som saknas, ja. Något han kan be någon hämta. Han torkar av sina stora handflator på utsidan av sina korta lår, för dagen klädda i jeans, mörkblå, han gav inte mycket för de där moderna, stentvättade, nej, hur kunde man gå på något dylikt? Va?

- Hämtar du mjölk? säger han och ser på sin son, den äldste.

- Det finns vatten, försöker han fastän han vet att det är lönlöst. Hade det varit tvärtom hade han bett honom hämta vatten, ja, fan.

Han reser sig innan far hinner, be honom en gång till, bli ond, ja, går in i huset, rött tegel, med rödmålade breda bräder på gavlarna.

Han återvänder ut till altanen och middagen med en liter mjölk, i tetra, samtidigt som mor kliver upp från den gröna friska gräsmattan, med det stora fatet, fullt av döda kor instoppade i sig själva, i bägge händerna, fatet, ja, med blå blommor, ja.

Nej, säger hon, ställer ner fatet, på bordet, snabbt men försiktigt, ja, noggrant, tar tetran från honom, ur händerna och försvinner in i huset, rött tegel med breda rödmålade bräder på gavlarna, ute på landet, utanför stentuffa Västerås, ja.

Han höjer axlarna och ser frågande på far som sitter i en av de större fåtöljerna vid ett av bordets kortsidor, som vanligt. ja.

- Sätt dig säger far och det gör han, i den andra fåtöljen mitt emot, över bordet, vid den andra kortsidan, ja.

Mor återvänder snart med mjölken, nu i en tillbringare av glas, ja, men fortfarande en liter.

- Det blir åska, säger hon oroligt.

- Mmm, säger far hungrigt, han har redan börjat ta för sig, fylla tallriken med

potatis,

melonsallad

och bearnaisesås.

Flera år senare, ganska nyligen, då han är på besök hos mor och far, har den, såsen, bytit namn till gulsås, bara sådär, utan förklaring, de har även flyttat de små tallrikarna, de mindre, av glas, står nu på de stora tallrikarnas plats och tvärtom.

Fan.

Det är bara att acceptera, finna sig i, som om han vore fatalist, ja, fan. Han finner sig.

Mor sätter sig ner i soffan vid bordets långsida, häller upp mjölk i sitt glas.

- Ska du inte ha vin? undrar far och sträcker sig snett bakåt vänster, trevar efter dörrhandtaget på den stora bruna, massiva pjäsen som stod placerat i hörnet av altanen. Far ville gärna måla den grön, men:

- Nej, svarar mor, ställer ner tillbringaren på bordet igen så att alla når den.

- Inte?

- Nej, säger mor och vänder sig mot sin son.

- Här, säger hon och räcker honom hans mindre fat med Sojakorvar, fyra, ja.

Det är tyst ett tag.

- Var är han? undrar far.

- Han vet, jag sa åt honom att det var middag klockan sex, säger mor och pekar med handen öppen, mot den tomma, lite mindre stolen, rotting, som stod mitt emot, över bordet, vid den andra långsidan.

- Ja, men var är han? Nu frågar han sin äldre son, rakt över bordet, över skålen med potatis, fatet med melonsallad och kastrullen med gulsås.

- Vet inte...

Han pular in en av sojakorvarna, dubbelvikt, nästan. Det mullrar långt borta i fjärran, mor sätter sig rakt upp, nervös. Det är ett under att inte han och lillebror nu i vuxen ålder, är livrädda för åskan, sånt där brukar ju smitta av sig på barnen säger man, ja, men nej.

- Vart är han, undrar hon försiktigt, försöker dölja sin oro.

- Den slår ner i kyrkan, säger far, ja.

- Om den slår ner ja, fyller han, storebror, i.

- Ja, om den slår ner, säger far, just det. OM den slår ner.

- Tyst, säger mor.

- Ja, men slår den ner slår den ner i kyrkan, säger far som om det var självklart.

- Den är högst, fortsätter far.

- Var... börjar mor.

- Här är han, säger storebror muntert och pekar med en av sojakorvarna på lillebror som kommer skuttandes över allmänningen, vinkandes med höger hand i luften, glatt, i den andra, handen, den vänstra, håller han ett koppel, gult tyg, tvinnat och inoljat så det blänker, det gnistrar och sprakar om det när solens strålar träffar. I andra änden kommer en stor fet katt på släp, i kopplet, rufsig och tilltufsad, trött, sliten och andfådd.

- Hej, säger lillebror glatt och kör upp den ena handen, den högra i luften med handflatan riktad mot dem viftar han med handen och hela underarmen pendlar från sida till sida, som en vindrutetorkare, ja, ståendes på det gröna gräset, under äppelträden, bredvid altanens långsida, med ett leende bredare än någonsin.

Den stora feta katten går med trötta steg de sista stegen fram till lillebror som äntligen, efter att i ilfart rusat fram genom grannskapet, stannat. Han, katten sätter sig på gräset bredvid lillebror, reser sig upp på bakbenen, stöter huvudets sida mot lillebrors nakna knä, lämnar ett doftspår, han är min, tänker han, om nu katter kan tänka, ja, klart som fan att de kan det, tänka, Ja. Han var hans och han var lillebrors, ja, så var det, ingen tvekan, nej.

- Hej, svarar de, mor, far och storebror, fast lite senare, efter att mor och far svarat, på efterkälken.

- Det är mat, säger mor.

- Mmm, säger lillebror. Tittar ner på sina fötter, klädda i jumpadojor, inte sneakers, nej, utan jumpadojjor av vitt tyg med gröna ränder, ja, han smeker med handen, den högra, bort en liten svettpärla från nästippen.

Andas.

- Jaha, och vad är det där säger far och pekar på katten vid lillebrors fötter.

- Den här?

- Ja den där, vad är det?

- En ELEFANT! säger lillebror och skiner glatt, lycklig, med hela ansiktet.

Han häver sig framåt, det går inte, nej, hur mycket han än försöker så kan han inte, nej, magen exploderar i kramper och tillsammans med skrattet sprayar han bordet med finfördelad sojakorv, potatis, melonsallad och gulsås, fan. Han klarar inte av att återfå kontrollen, nej han skrattar och får ingen luft, fan, röd i ansiktet, med knät fullt av sojakorv o potatis, melonsallad och gulsås skrattar han, fan, elefant, ha ha, det såg väl vem som helst, ja, det var en elefant, som om det var självklart, fan vad underbart, ja, han skrattar.

- Va? säger far, och tittar strängt på lillebror som ler, blottar sin stora glugg i den övre av de två tandraderna, vita, mitt i det solbrända ansiktet.

Han är snaggad, far hade snaggat honom, som en Belsenfånge, säger farfar, bara några millimeter, som Skorpan, säger morbrors nya flickvän när de kommer på besök, första gången, alltså morbror hade de träffat tidigare, ja, men det var första gången de träffade hans flickvän och flera år senare hans fru, ja, men då, första gången, log hon förtjust när lillebror stack fram huvudet ur äppelträdets gröna lövverk. Han hängde i vristerna i en av grenarna som växte direkt ur den knotiga, kraftiga stammen, två meter, kanske mer, från marken, ja, så bara huvudet syntes under de lövtyngda grenarna i det mittersta av tre träd, som stod på rad, på gräsmattan, grön, bredvid altanen.

- Det är en elefant, säger lillebror, ler och tittar ner på sitt nya husdjur, en elefant om man får tro lillebror och det gör han.

- Men lille vän, säger mor, ler med händerna på knäna och huvudet på snedden. Vuxna envisades med att kalla lillebror det, lille vän, honom kallade de gärna unge man, i alla fall i några år till, ja. Det störde ingen av dem speciellt mycket, nej, men så var det, ja.

- Du förstår, en Elefant är på tok för stor för att ha som husdjur, det går inte.

Far sitter tyst. Ja.

- Joho, säger lillebror glatt, nästan överlägset.

- Va säger far, slutar tugga på sin bit av den döda, mördade, kon, sneglar ilsket på lillebror som står där på gräset, under äppelträden, mitt i brännpunkten för allas uppmärksamhet, med sin elefant i ett gult koppel, fan, han är för underbar lillebror, ja.

- Han ska bo här, säger lillebror glatt och ser upp på familjen, far, mor och storebror, förväntansfullt väntar han på att deras ansikten ska spricka upp i soliga leenden, glada över hans nya kamrat, men, nej, han böjer sig bakåt, vrider på överkroppen och kliar sig på baksidan av det smala låret, det högra, alltså det andra, det vänstra var ju lika smalt det, ja, men nu var det, det högra, ja, som han kliade på.

- En elefant är för stort, förstår du, säger mor.

- Nähä.

- Jodå? på tok för stor, säger mor. Ler.

Lillebror skakar på huvudet och förklarar att det är bara som ni tror, att elefanter är stora, ja, för det hade de lärt sig, tutats i, genom äppelätande, precis som Adam o Eva, ja, i skolan, där hade man talat om för dem, att elefanter är stora, ja, men så behövde det nödvändigt vis inte vara, nej, han säger det så, nödvändigt vis, ja, med mellanrum och allt, ja, så länge man lät bli att ställa elefanten bredvid något som var väldigt litet eller ja åtminstone mindre än elefanten, ja, så var den, elefanten, inte särskilt stor alls, nej. Det behövde den inte vara, nej, om man inte ville, nej, bara bestämde sig, ja.

Av T.L Stjerna 01 sep 2003 10:05