Den "andra kvinnan"

Jag stannar upp i entrén och inhalerar atmosfären. Jag glömmer alltid hur vackert det är här. De magnifika kristallkronorna med sina långa prismor som hänger över caféborden, Muchas dekorationer, de höga fönstren ut mot Namèsti Republiky. Folkets Hus Café är ett av Prags stora turistattraktioner, men nu är det höst och glest med folk vid borden.

Vaför hade de valt att träffas här? Det finns många andra platser där risken att stöta ihop med en gammal arbetskamrat, granne eller släkting är minimal.

I en öppning i det bortre hörnet står två servitörer med en överglasad serveringsvagn och väntar på nya gäster. I ett bås vid fönstret sitter hon, sval, omedveten om vad som är på väg att hända. Hon läser en tidning och dricker sitt kaffe med långsamma rörelser. Nu kan jag inte vända. Inte när jag kommit så här långt.

- Danita Kuliková?
- Ja...
- Kan jag slå mig ner?
- Javisst men...känner jag er?
- Nej, men du knullar min man.

Hon bleknar. Vad ska hon säga? Hon får till slut ur sig ett "jag förstår inte".

- Nej, du förstår inte. Det gör inte jag heller. Det är därför jag är här.
- Vem är ni?
- Jag är Nadja Pecher, Vaclav Pechers fru. Hur länge har det pågått?

Här blir vi avbrutna av den överglasade serveringsvagnen och ett brett leende som snörps ihop när jag avböjer kaffet och bakelserna. När servitören rullar tillbaka till sitt hörn hör jag henne viska med halvhög röst.

- Jag vet inte vad ni vill, men jag tycker inte om det här.
- Du kan säga "du" till mig. Vi har ju en del gemensamt.
- Vet Vaclav om att ni är här?
- Är du orolig att han ska dyka upp och se mig här? Eller att han inte ska komma som ni har bestämt?
- Snälla...du. Kan vi inte prata om det här som vuxna människor?
- Tänk att det där har jag aldrig förstått. Det är när vi vuxna bedrar, ljuger, sårar och allt uppdagas som vi ska "prata om det som vuxna människor"?
- Men varför är du här?
- Jag är nyfiken. Jag vill veta vem min man föredrar framför mig.

Hon är tyst. Inser att hon inte kommer någon vart med mig. Hon skulle göra vad som helst för att bli av med mig, men jag går inte. Jag är inte färdig ännu.

- Vi ser ut att vara jämngamla, så det kan inte vara mina celluliter han tröttnat på.
- Han älskar inte mig.
- Pengar ser ni i och för sig ut att ha. Den där väskan är inte billig. Men det kanske är han som betalar?
- Han älskar inte mig, säger jag.
- Du är ganska fantasifull och sensuell i ditt sätt att uttrycka dig. Hur var det nu? "Mina höfter längtar efter att få flyga med dina" .

Hon tittar storögt på mig och är plötsligt inte lika blek längre. Hon viskar knappt hörbart.

- Var har du sett det där? Spionerar du på oss?
- Nej, Vaclav brukar ha högläsning framför datorn varje kväll! Självklart har jag spionerat. Det var inte särskilt svårt förresten. Vaclav är en slarver, men det har du väl redan märkt?
- Vad vill du att jag ska göra?
- Låt honom vara. Släpp honom. När jag är klar med honom har du ändå ingen nytta av honom.
- Jag är ledsen, men det spelar ingen roll.
- Vad spelar ingen roll? Det spelar roll för mig.
- Jag menar att det spelar ingen roll om jag släpper honom. Du är ändå inte ensam om honom. Han har en annan.

Kortslutning. Här hade jag lagt ner all min energi på att kartlägga Vaclav och Danitas möten, samlat mod och kraft och bestämt mig för att konfrontera henne innan jag ställer honom mot väggen. Jag hade skickat ett mail i Vaclavs namn och tidigarelagt ett planerat möte med en halvtimme och sedan raderat det ur brevlådan för skickade meddelanden.

- Hur vet du?
- Han berättade det.
- När då?
- Igår.
- Bara så där?
- Ja.
- Hade du misstänkt något?
- Ja, men du vet inte hur det är att vara den "andra kvinnan". Eller vet du?
- Nej.
- Jag kommer alltid i andra hand. Kan inte ställa några krav. När han vill gå så går han. Jag var glad så länge det var bra mellan er, då riskerade jag inte att förlora honom till någon annan.
- Det är ju sjukt.
- Ja.
- Varför skulle ni ses här idag?
- Dessvärre har jag pressat honom. På pengar. Jag hotade att avslöja allt för dig.
- För mig?
- Ja, fånigt eller hur?

Jag börjar tycka om Danita. Kanske ser jag något av mig själv i henne. Det får mig att tro att Vaclav också gör det, ser något av mig i henne. Hon fortsätter att förklara sin plan.

- Vi hade bestämt träff här. Han skulle ha med sig pengarna. När du kom fram och presenterade dig tänkte jag att allt skulle misslyckas. Han skulle se dig och tro att jag redan berättat allt och försvinna för gott. Nu verkar det som om han ändå gjort det. Han är tjugo minuter försenad.

Danita tittar på sitt armbandsur, stoppar ner tidningen i väskan och vinkar till sig servitören för att betala. Hon ger upp. Jag kan inte låta bli att förklara.

- Han är inte sen. Han kommer om tio minuter.
- Vad menar du?
- Det var jag som ändrade tiden. Han tror fortfarande att ni ska ses nu klockan fyra. Hur mycket pengar har du begärt.
- 700.000 korunas.
- Då gör vi så här…


: : :


Från balkongen en trappa upp har jag utsikt ner över borden. Jag ser honom komma in och närma sig Danitas bord. Ingen kyss, ingen smekning på kinden, hans axlar avslöjar att han känner sig jagad och irriterad. Han sätter sig på stolen där jag nyss suttit och lägger en mapp på bordet. De växlar några ord, vad de säger kan jag inte se och för en sekund tänker jag att jag är lurad. Att Danita har hittat på allting för att bli av med mig. Men i samma stund reser han sig, vänder henne ryggen och går sin väg. Danita tittar upp mot mig med sorgsna ögon, men så lägger hon sin hand över mappen på bordet och ler försiktigt.

Några minuter senare har vi delat på innehållet. När vi tar adjö säger vi att vi troligen aldrig kommer att ses eller höras av igen. Hon önskar mig lycka till med efterforskningarna om den andra "andra kvinnan".

- Jag har slutat spionera...eller kanske inte?
- Hur menar du?
- Det verkar ju löna sig.



Ett bidrag till Sourze författarskola

Av Anna-Carin Collin 31 aug 2003 12:15