Requiescat in Pace

Följande bok hittades i BTJ:s katalog över talböcker. Då jag inte kan läsa liggande har detta varit min räddning från att vara utan litteratur.

Den nu aktuella boken handlar om Albert Speers liv, från vaggan till graven. Lyssnandet kommer att ta 60 timmar. Jag vill inte ta upp hans gärning, skuld eller nazismens ogärningar till bedömning, istället vill jag återge ett stycke som rörde mig till tårar.

Under Nürnbergprocessen var det omöjligt för de anklagade att inse deras brotts grymhet, deras brott mot miljontals judar och övriga. De anklagade trodde att filmerna de fick se var förfalskningar. Ett vittnesmål från en lettisk man fick dock de anklagade och åhörare att reagera starkt. Jag skall här återge detta, från olika källor, så gott det går:

En vintermorgon stod tyska soldater vid en blivande massgrav. De rökte, samtalade och småskrattade. På botten av graven låg nakna kroppar, en del rörde på sig, ännu inte döda. Ett par lastbilar kom. Under rop och skrik kommenderades folket ut. Män, kvinnor och barn beordrades att klä av sig nakna. Utan klagomål, under tystnad, och med värdighet åtlyddes soldaternas order. Närmast vittnet stod en familj med barn. Den äldsta kvinnan i familjen höll upp en liten jollrande parvel och smekte honom. Parveln log och skrattade. Då gavs order om att det var dags att gå ner i graven. De gled ner utmed den leriga sidan, fick trampa över redan skjutna kroppar och lägga sig ner. Ordern åtlyddes med lugn. Någon hann med att smeka en kropp som ännu rörde sig.

Efter en stund gavs nya order, "Eld!". Projektilerna från de smattrande kulsprutepistolerna fann sina mål, träffade sina offers kroppar.

Soldaterna tände oberört nya cigaretter och småpratet började igen. De skulle inte behöva vänta länge på en ny bil lastad med offer. Först då gropen var full skyfflades den igen. En officer gick runt och sköt mot ännu inte döda.

Trots detta "barmhärtighetsverk" var det många som begravdes levande.

Av Lennart Ekman 30 aug 2003 11:00