Den var gul

De sitter på Kalle på spången som har bytt ägare otaliga gånger, nu var det en turkfamilj igen, som tidigare, ja. Det gillade de, ja, de fikade hos turkarna på Kalle på spången, egentligen var de nog från Pakistan, eller nåt, ja, men de kallar dem turkarna på Kalle på spången istället för att sitta på Waynes nere i centrum, bredvid gångstråken, innanför glasfönster, stora, så alla ska se en där man sitter med en kaffe, latte, med jordgubbssmak i ett stort glas, fan.

Burken vinglar, lutar sig bakåt, skrattar där han ställt sig framför bordet där de andra sitter, fikar, i lugn o ro, tar sig, nej, slår sig för den stora magen innanför den stora gråa Stussytröjan. Han hade det angenäma ? draget att skratta åt sina egna skämt, innan han berättat dem.

- Det var en snubbe som gick till doktorn för han var gul om snorren, haja, polaren hängde där, helt gul, fan, klart han gick till doktorn, ja, så kunde han ju inte ha det, nej. Doktorn ber honom att ta av sig brallorna och blotta talangen, nej, han säger inte talangen, Burken, nej, han säger kuken, ja, sen säger doktorn att han nog vet vart problemet ligger, ja, doktorn, ja.
- Jag vet, säger Professorn, fimpar i askkoppen, Han var kines, killen med kuken, ja. Sen lutar han sig nöjt tillbaka, ja, flinar, de andra skrattar. Burken surar och fortsätter.
- Nej, han var inte kines, han var arbetslös, satt hemma, kollade på porrfilm, hela dagarna, runkade och käkade jordnötter.
Nu garvar han samtidigt som han drar ut den lilla stolen och sätter sig. De andra tittar frågande på varandra över det lilla bordet, fram och tillbaka, förstår inte det roliga. Nej.
- Fan, ostbågar, inte jordnötter, nej, ostbågar, säger Kaptenen och himlar med ögonen.
- Ja, säger Burken, ostbågar. Han håller frågande upp armarna på varsin sida om kroppen, ser på de andra, vrider sig åt vänster, ser på Dupontaren, som sitter intill fönstret.
- Fattar ni inte? Han sitter hemma o runkar med händerna fulla av ostbågar, fan, asskoj ju.
Sen skrattar han. Så magen skakar och bordet likaså.

Kaptenen reser sig halvt upp, lutar sig över bordet, stödd på sin ena hand, den vänstra, knuffar han till Burken med den andra, den högra.
- Fan, vad värdelös du är ibland, ostbågar, inte jordnötter, nej, utan ostbågar.
Han sätter sig igen, Kalkyl, fipplar fram en ny cigarett, får fart på den, drar ett bloss, sträcker den rakt över det lilla bordet mot Dupontaren, mest av gammal vana, Dupontaren har slutat, sen en vecka, ja.
- Spela roll, den är ju asbra?
Burken tillhör inte egentligen gänget, tycker han, nej, och nu ska de frysa ut mig, tänker han surt.

Det är tyst ett tag, Kalkyl röker, Kapten stirrar på Burken dricker sitt te och Dupontaren svettas varje gång professorn blåser ut ett parti rök upp mot taket, försöker tänka på något annat än en cigg, fan vad sugen han är, röksugen, ja, fan.

Han var röksugen, ja, Dupontaren och Professorn, Kalkyl, ja, ville ha en öl, Kapten kände för att ge Burken en saftig smäll, ja, knöt nävarna under bordet, Burken tyckte inte det spelade någon roll, nej, jordnötter eller osbågar, ja, det spelade fan ingen roll, nej. Bara man hade något att tugga på, ja.

Av T.L Stjerna 30 aug 2003 11:24