Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ditt livs mord

Mitt livs död.

Jag är nu död.
Du läser detta. Jag är död. Det är ditt fel. Bara ditt.
När jag glad och lycklig gick genom den solskensdränkta parken, vetandes att jag klivit ut ur skuggorna, vad gjorde du då?

Var du hemma i villan och lekte med dina små barn?
Eller måhända myste du med din fru, den vackra varelsen.
Du trodde väl aldrig att du skulle krossa någon för hans läggning eller hur?
Jag kan se dig, men det visste du väl redan? Skäms du inte? Är du så ryggradslös att du inte ens har vett att gråta.
Så att själen torkar, nu när du mördat någons personlighet och kropp.

Du har din familj. Men inte fan fick jag behålla min. Ni heter Adam&Eva. Vi heter Adam&Erik. Var det ditt enda skäl, ditt svin? Jag hoppas du krymper när du läser det här! KRYMP SÅ DU IMPLODERAR!

Jag mötte honom där i parken, berättade vad jag gjort, att jag tagit steget ut. Jag strålade, lättad, som en fjäder.
Men medan han log och grattade mig berättade hans ögon någonting annat. Jag skymtade en oro, som även snuddat mina tankar. Men inte skulle de väl göra något? Jag menar, vad kunde ni göra? Tja, förutom det här vill säga. Nu går jag istället i det skumma regnet, utanför himmelrikets murar. Haha. Gissa vad? Här blir jag inte heller insläppt! Där vart du väl nöjd. Inte ens i döden får jag frid.

/A.