Klockan tre

Jag är i hus nummer fjorton och sneglar bort mot det stengrå huset nummer tretton samtidigt som jag får upp bakluckan, öppnar den halvljumma kylbagen och tar fram fyra Lapin Kulta.

Jag ser ingen.

Pooldäcket ligger i skugga och grilldoften osar ikapp med magens kvällshungerskurr. Min bror. Vuxen vid sidan om sin ännu vuxnare kvinna. Sonen. Så exakt som liten. Ögon som lyser-laser bus och liv. Han blir salig när jag ser. Leker resabort och får presenter varje gång han kommer hem. Han blir så lycklig att han springer runt runt på hela jordklotet tills han blir tillsagd att ta det lugnt.

Nu kan jag inte längre se
henne
även om jag skulle vilja, för jag har en blekröd tegelvägg emellan.

Tidigare ställde jag frågan om dom visste att hon bor där snett mittemot. Jo dom visste, och min fråga resulterade en ström av hemligheter burna sedan förra sommaren. Ingen hade velat säga det alla utom förmodligen jag visste.

Tegelhusägarna har en kväll smugit bort till tretton, fått upp den olåsta porten och sett i en inglasad namntavla att hon stod där på bottenvåningen. Inklämd i glas så orörligt bar.
I lilla byn vet man att det finns en hyresgäst som inte socialen betalar hyran för, en kvinna som somliga kvällar
skriker
och fortsätter att skrika och slå hårt i elementen tills det bliv tyst.
ohett.
Jag tycker om att det finns många Lapin att hämta. Jag gör det gärna och är lika tacksam att alla vill ha mer.

Sneglar.

Samma tidpunkt som dom börjar hemlighetsforsa ur sej henne i stor lättnad blandad med nyhetstörst, brukar hon cykla förbi deras fönster, ställa cykeln lite längre fram för att ta bussen som längs E4:n för henne in till stan.
Någon gång ibland går hon. Röd jacka och svarta byxor. Propert utan ögonkontakt ser ingen blir väldigt sedd.

Ingen som vill ha mer öl?

Klockan tre är alla öl slut, alla resande gullsöner i djup djungelsömn och det är tolv timmar kvar tills klockan åter blir tre.


detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Li Carola Tamm 18 aug 2003 10:12