Var finns magin vid ett kalhygge?

Jag borde ha hunnit vänja mig vid tanken nu, vetskapen om att "min plats" inte existerar längre. Ja, själva platsen finns ju kvar men stämningen och magin är helt borta.

Den här platsen som jag pratar om ligger inte så långt från där jag bor. Man följer en grusväg tills man kommer till skogen och tar sedan av på första avtagsvägen till vänster.
Redan när man svängt kunde man känna att det var något speciellt med denna väg. Träden var höga och bildade nästan ett tak över vägen. Det växte många olika sorters gräs och ormbunkar efter vägkanterna och vi hade till och med hittat några kantareller där en dag.

Det bästa var ändå att det inte var många människor som använde denna väg, varken med bil, cykel eller till fots. Det var tyst, lugnt och man fick vara ensam om man nu inte frivilligt hade tagit någon med sig.

Om man följer vägen en liten bit in i skogen kommer man till en ganska bred bäck som leds under vägen med hjälp av två vägtrummor. På båda sidorna av vägen var skogen väldigt speciell. Träden stod inte så tätt och marken var täckt av underbar, grön, mjuk mossa.

Där hade jag tillsammans med tre stycken kompisar en gång avnjutit en picknick. Vi hade också många gånger haft "pinnrace" i bäcken, dvs man släpper varsin pinne i vattnet på ena sidan vägen och sedan ser man vems pinne som kommer ut på andra sidan först. En naturlig lekplats!

Visst har jag varit där med kompisar för ett antal år sedan men det är ändå nu det senaste året som jag verkligen har förstått värdet av den underbara platsen. Många nattliga turer på cykel har gått dit. Där har jag hittat lugn och fått vara i fred med mina tankar. Och hur dumt det än låter så hjälper det faktiskt att kasta sten i vatten för det man ogillar i sitt liv. I alla fall hjälpte det mig. Det var ett sätt att hantera alla jobbiga känslor i maggropen.

När jag för ett antal veckor sedan hade bestämt mig för att besöka platsen ännu en gång för att lugna mina känslor märkte jag att allt inte stod rätt till. Det saknades träd, alldeles för många träd. "Min plats" hade förvandlats till ett kalhygge och maskinen som hade utfört detta stod fortfarande kvar. Jag kunde knappt fatta vad som hade hänt och tårar rann längs mina kinder. Jag var arg på denna maskin som stod där mitt i det som en gång varit ett paradis. Fast maskinen kunde ju knappast ha gjort detta själv. En människa måste ju ha suttit bakom spakarna.

Alltför många människor ser bara penningvärdet i en skog.
Ett kalhygge, än sen? Man måste väl få avverka sin egen skog!?

Visst förstår jag att om man har investerat i en skog så vill man också få ut något av investeringen, men det finns så mycket mer värde i en skog än bara penningvärdet. Kanske man inte behöver avverka alla träd på samma yta samtidigt?
Kanske man kan avverka mindre ytor, istället för vad som verkar som en hel skog?

Jag är ingen expert på skogshantering och jag är verkligen ingen expert på hur avverkningar går till, men jag vet att det fanns en plats där magin studsade mellan träden. Den finns inte längre.

Var finns magin vid ett kalhygge?

Av Camilla Wiberg 16 aug 2003 11:03