Kommunitarism, del 3

Fanns det en möjlighet att ett annat Amerika kunde ha fötts ur revolutionens idéer, ett Amerika där klassiskt republikanska ideal, i högre grad än liberala, skulle ha dominerat, frågar sig Göran Rosenberg i sin studie över amerikansk politisk historia och nutid, "Friare kan ingen vara" 1991. I perspektivet av Jeffersons visioner om att bygga upp en lokal gemenskap och folkligt förankrad demokrati utifrån stadsmötena skedde det motsatta. Rosenberg skriver:

Den amerikanska revolutionens öde beseglades sommaren 1787, när de amerikanska grundlagsfäderna till vilka Jefferson inte hörde uteslöt den lokala demokratins institutioner ur författningens politiska sfär/.../Istället för den klassiska republikens upplysta torg öppnade sig moderniitetens energislukande svarta hål/...Befriad från utopin om en dygdens och den inre vishetens republik, hade Lockes ofjättrade individ, den amerikanske gå-påar-människan, the go-getter, sakta börjat lösgöra sig ur seklarna, samlat sina passioner och skridit till verket.
Det fanns dock, och finns fortfarande menar vissa, en anda av ansvarstagande för offentliga angelägenheter, för konstitutionen, som går tillbaka på den revolutionära erfarenheten 1776 och som fortlevat vid sidan av den urbana individualistiska dominansen genom för-moderna och anti-industriella symboler och i ständigt återkommande diskussioner om konstitutionens löften om gemenskap i frihet. Kommunitarismen kan ses som ett av flera nutida och moderna led i denna rörelse för mer nära politiska och moraliska ställningstagenaden.

Michael Sandel beskriver välfärdsstaten och kapitalismen som två politisk-ekonomiska system ingendera förmår ge uttryck för dessa känslor och tankar om ett gemensamt offentligt rum. I introduktionen till sin antologi Liberalism and its ciritics 1984 skriver han:
/.../när liberalen betraktar ökningen av individuella rättigheter och berättiganden som oreserverad moralisk och politisk framgång är kommunitaristen bekymrad öven tendensen i liberala reformer att flytta politiken från mindre samverkansformer till mer enhetliga. När libertära nyliberaler försvarar privat ägande och socialliberaler försvarar välfärdsstaten oroar kommunitarister sig för maktkoncentrationen i både näringsliv och byråkrati och bortvittrandet av de mellanliggande former av gemenskap som vid vissa tillfällen har upprätthållt ett mer levande offentligt liv.

Denna debatt kring gemenskapens villkor i det moderna samhället är mångfassetterad och betydelsefull med implikationer som berör oss inte bara som teoretiker, men som praktiskt handlande individer där vi lever i en tidigare oanad mångfald av värderingar, livsstilar, familjebildningar, yrkesgrupper, internationalism, aggressiv tribalism, och ömsesidigt konkurrerande och oförenliga teorier. Den diskussion som förs i denna antologi har relevans på ett eller annat sätt nästan för varje privat och politiskt problem vi stöter på dagligen. Möjligen är Sverige ännu ett alltför homogent och sammanhållet samhälle för att kommunitarismen ska få den uppmärksamhet den fått i det individcentrerade USA, men med nya oöverskådeliga övernationella samtidsförändringar i Europa är vi snart i den situationen där jämt fördelade individuella rättigheter, uppbackade av byråkrati och styrelseskick är våra enda gemensama värden och mellanmänskliga band.

Jag har medvetet valt några mörka sidor av amerikanskt samhällsliv. Det finns andra mer hoppfulla nyanser som kunde anföras, men huvudtemat i kommunitaristernas analys gäller förutsättningarna för gemenskap och där måste inriktningen bli kritisk både i teori och praktik.


III.

Om vi efter denna exkurs i samtidsproblem och historia återgår till de teoretiska aspekterna på gemenskap i denna antologi, så finner vi att John Rawls välkända verk från 1971, "A Theory of Justice", är en avgörande utgångspunkt för diskussionen om kommunitarism och liberalism. Jag ska därför introducera Rawls rättviseteori och Sandels kritik av den, liksom Rawls senare utveckling.

Rawls rättviseteori fick den anglo-amerikanska filosofiska debatten att ändra fokus från 1950- och 60-talens utilitaristiska nyttomaximering som utgångspunkt för moralfilosofiska diskussioner till okränkbara grundläggande individuella rättigheter. Han var länge en garant för en ansvarsfull socialliberalism med en rättviseteori som gav individer rätt till grundläggande respekt och tillgång till välfärd med prioritet för de svaga. Att försaka några grundläggande mänskliga individuella rättigheter för att maximera den totala välfärden framstod som omöjligt efter Rawls argumentation för de grundläggande rättviseprinciper vi som rättänkande medborgare bör och kan ställa oss bakom. Utifrån dem kunde samhällssystem analyseras och kritiseras tänkte han sig.

Men Rawls delade dock en klassiskt liberal syn på individen som innebar ett nedvärderande av sociala band menade statsvetaren Michael Sandel i Liberalism and the limits of justice 1982. Sandels kritik av Rawls och Kant vävs i bidraget nedan in i amerikansk 1900-talshistoria på ett sätt som gör den mer aktuell och lättläst än hans fackfilosofiska huvudverk. I korthet går Sandels kritik ut på att Rawls fortfarande är djupt beroende av liberalismens individuppfattning i sin kontraktsteoretiska metod med en "okunnighetens slöja" veil of ignorance, bakom vilken vi skulle ställa oss, lösgjorda från alla sociala band och förpliktelser i en "ursprungssituation" original position, för att opartiskt fälla vårt omdöme om vilka grundläggande rättigheter och rättviseprinciper vi skulle välja om vi inte visste vilken position vi skulle få i det hypotetiska samhälle vi stod inför. Vi kommer enligt Rawls då att välja de två principer som dels ger alla samma grundläggande rättigheter och friheter, dels låter sociala och ekonomiska ojämlikheter arrangeras så att de är till fördel för de sämst ställda och ger alla likställda möjligheter till befattningar och samhällsställning. Detta är mycket kortfattat Rawls teori "rättvisa som rent spel" justice as fairness. Den första principen har prioritet över den andra varför utilitarismen utesluts genom sin möjlighet till att offra några få för flertalets välfärd eller samhällets nytta. Att aldrig offra en människa som medel för att nå andras mål ansåg Rawls lika självklart som det en gång var för Kant själv. Kant står också bakom det ideal om moralisk autonomi som Rawls försvarar, ett ideal där inga yttre omständigheter ska få påverka det moraliska valet.

Av Jan Sjunnesson 13 aug 2003 11:19