AC:s magiska knep vid idétorka

: : :

Hans drömmar har varit orealistiska. Han inser det nu. Märkligt nog får det honom att känna sig lättare än på länge. Det är alltid mörkast före gryningen, som någon sa. Så rätt. Det ljusnar nu. Gör det inte? Häromdagen förstod han att han har fler goda vänner omkring sig än han anade. Han är inte ensam, även om han har varit helt säker på att han bränt sina skepp.

Det är skönt att inte vara så jävla påpassad hela tiden. Hon hade kontrollerat vartenda steg han tog, kritiserat, kommenterat. Det var helt bisarrt hur besatt hon var och det hade helt klart påverkat honom. Numera vågar han inte ta några risker, men det har å andra sidan alltid varit svårt att dra igång ett projekt, oavsett om det är jobbrelaterat, en resa, ett lägenhetsbyte eller en kärleksrelation.

Ja, han ser relationer som projekt, dömda att misslyckas. Visst kan han känna sig entusiastisk till en början, men förr eller senare förvandlas "objektet" till ett ohanterligt monster och det går åt helvete.

Minsta lilla motstånd så drar han. Han vill inte visa sig från sin sämsta sida, inte vara otålig, elak, sarkastisk, bitter, men risken är stor att han uppfattas precis så. De tycker säkert att han är en enstöring, men låt dem tycka det då. Det är inte så jävla lätt att leva, förstår de inte det?

Han har så mycket i sig, så mycket energi, idéer, kreativitet. Någon sa att de mest kreativa människorna hittar man på "plattan", bland kriminella. Kanske det stämmer. Han märker att han börjat tänja på sina gränser. Det räcker med att vara ute på krogen lite oftare än planerat, beställa in fler Gin Tonics än hans lever egentligen klarar av, snorta den där extra linan, stanna längre än det var tänkt och avsluta med ett halvdant töm-och-glöm-knull i Aspudden, Solna, Åkersberga eller Öfre Östermalm. Han märker att spelplanen börjar se helt annorlunda ut. Fler möjligheter, färre begränsningar.

Han borde lägga ner, ta en paus, inhalera frisk luft istället för flottiga, nikotinerade krogångor. Att kuken och han inte är på riktigt samma våglängd för tillfället är en varningsklocka. Men han ska ge den några chanser till. Att ge upp nu vore verkligen ett nederlag. Att se sig själv i spegeln och hamna längst ner i gropen är det sista han vill.

Han har inte hur mycket tid som helst på sig. Han måste bestämma sig snart. De väntar på besked. Han vill få det överstökat men varje gång han samlar kraft tappar han modet och vill bara fly. Fly från demonerna, fly så långt bort att inte ens minnena når honom. De nafsar honom i bakhasorna så fort han slappnar av. Han är sin egen fångvaktare. Vilket jävla öde.


: : :


Hur skapar man en karaktär? Vissa läser tidningarnas kontaktannonser. Andra hämtar inspiration från den grekiska mytologin. Minns du Dallas? Ta vilken såpa som helst och du ser att alla arketyperna är representerade.

Jag provade något nytt - nytt för mig, men vissa menar att man spårat företeelsen ända tillbaka till de gamla egyptierna. Jag blev fascinerad. Insvept i pärlbeströdd sammet ligger mitt orakel, i sällskap med en liten skärva Lapis Lazuli, "det tredje ögat" som öppnar upp mot medialiteten och lite Pyrit, för att hitta leken i allvaret.

Där samsas svärd, bägare, pentagram och stavar med Kejsarinnan, Djävulen, Tornet och de övriga i Stora Arkanan. Där finns drottningar och kungar. Prinsar och prinsessor. Sjuttioåtta kort där vart och ett kan ses som en molekyl, som i varje ny konstellation skapar ett nytt ämne, en ny karaktär.

När sjutton kort låg i ett mönster framför mig på bordet och viskade fram en bild av det förflutna, framtiden och nuet för en person jag ännu inte kände, ropade jag på min son.

- Säg ett namn!
- Nisse!
- En siffra under fyrtio!
- Tjugosju!

Så det var alltså Nisse jag hade framför mig, eller Nils som hans mor föredrog att kalla honom. En mörk, tjugosjuårig man vid namn Nils. Det är ett ganska ovanligt namn på en tjugosjuåring, tänkte jag. Majgull Axelsson berättar för Anders Sundelin i boken Konsten att berätta en historia hur angelägen hon är om att hitta bra namn till sina karaktärer.

"Ett namn säger så mycket om tiden, och om föräldrars syn på barnet" säger hon.

Hur har Nils det med sin mamma egentligen? Var det hon som var så "bisarrt besatt" av att kontrollera honom? Eller var det en gammal flickvän som han gjort sig av med? Eller pojkvän kanske? Nils är något bitter, men så har han också gått på en och annan smäll. Han är inte särskilt omtyckt. Skrävlar och skryter för att dölja sina tillkortakommanden. Han borde resa bort, sätta sig på en fjälltopp och bli vän med sig själv.

Vad kommer att hända honom? Jag vet bara att om han väljer rätt väg står en praktisk, jordnära, disciplinerad kvinna med öppna armar och väntar på honom. Hon är vägen ut. Hans terapeut? Hans advokat? Eller är det kanske jag?

Hur skapar du dina karaktärer?

Av Anna-Carin Collin 11 aug 2003 10:39