När marken var en hemlighet

Husen var så höga, man kunde inte ana jorden när man befann sig högst upp och hade man stått på marken hade man inte kunnat skönja taken. Byggnaderna stod tätt och fasaderna var helt täckta av speglar. Det var aldrig mer än fem meter mellan husen men ofta mycket mindre än så. Husen kröntes av platta tak som utgjordes av gårdar med vilstolar och hammockar. Vid kanterna växte prydligt ansat gräs under låga staket.

Solen sken alla dagar men det ryktades att den inte var äkta, att den någon gång föregåtts av en "levande" sol vilken inte lyst över jorden på några sekel eller mer. Denna mytomspunna, ursprungliga sol påstods ha blivit röd när den steg och sjönk och de riktigt romantiska sa att den då färgat hela himlavalvet i purpur och violett. De flesta avfärdade detta som nonsens. Solen står stilla punkt slut, den varken sjunker eller stiger och de skrattade nedlåtande åt de gamla tokstollar som påstod sig med egna öron ha hört berättas av sina morföräldrars gammelfarföräldrar att de minsann sett solnedgångar med sina egna ögon! Under denna avlägsna epok skulle man också ha kunnat se månen på natten men även detta skrattades åt eftersom månen ju inte var någon ljuskälla och ingen rimligtvis kunde ha sett den här nerifrån.

Dagarna förflöt strikt och planenligt efter de internationella folkscheman som världssamfunden arbetat fram. De tre äldre generationerna satt i sina hammockar och tittade på såporna med de populäraste animerade kändisarna på sina holografiska dataväggar eller vattnade gräskanterna utmed taken och de tre yngre generationerna flög mellan huskomplexen med sina kärndrivna personmotorer på ryggen. De levde ett dekadent och ansvarslöst liv som de skulle och fördrev tiden med konventionella fester i olika våningsplan.

De flesta hade aldrig någonsin sett marken vilken allting skulle vila på men ingen var heller särskilt nyfiken. Några av de allra äldsta mindes marken som ett gigantiskt golv vilket utsträckte sig i alla riktningar så långt man kunde se. Detta var emellertid något tvivelaktiga uppgifter.

Faktum var att man inte ens varit nere på de undre våningarna. Här höll makthavarna till – företrädarna för de stora transnationella företagen. Här fördes alla protokoll över världens befolkning och dess förehavanden. Här instiftades lagar och bestämdes över matvanor, kunskapsinhämtning och dagliga rutiner. Det rådde rättvisa. Alla hade ett bekvämt och bekymmerslöst liv, man behövde aldrig lida brist på något, sjukdomar hade vetenskapen för länge sedan funnit botemedel för och ingen behövde därför lägga sig i politiken och hur världen styrdes.

Arbete hade helt avskaffats för ett par hundra år sedan, man levde länge nu då man inte behövde slita och all service sköttes av datoriserade uppassare. Barnens uppväxtövningar var korrekt pedagogiskt utformade och allting var så bekvämt inrättat att barnen inte ens behövde leka längre. Man slapp ofoget med kladdiga färger, falsksjungande dagisfröknar, kringspridda leksaker och fantasifulla låtsaslekar. Det fanns inte heller något behov av kreativt eller konstnärligt sinnade människor. Dessa hade man lyckligtvis befriat mänskligheten ifrån genom väl avvägda genmodifieringar. Nåja, ibland kunde det väl födas en och annan person med ett osunt intresse för saker och ting utanför den konventionella ordningen. Då gällde det att i god tid sätta barnet under specialöversyn och metodiskt och outtröttligt gå till väga för att föra in barnet på sundare intressen som fester, reklam och kommersiell film. Man lyckades alltid.

Det fanns ett par som älskade varandra mer än vad som var lämpligt, men så länge de inte gjorde något större väsen av det kunde det ju tillåtas under övervakning. På bekvämt avstånd så att ingen behövde känna sin integritet kränkt. Pan och Lea hade förts närmare varandra genom sin djupa kärlek än vad som var vanligt. De talade med varandra. De kunde se varandra in i ögonen utan att vika undan med blicken, utan att skämta bort allvaret, det högstämda. De kunde anförtro sig åt varandra, tala med varandra om sina nattliga drömmar, delge varandra saker som de ängslades över, skämdes för, funderade på. De kunde uppleva tystnaden tillsammans, söka stillheten i varandras sällskap. Ju mer tid de tillbringade i varandras närhet desto mer upplevde de båda att de började förändras, de kände något nytt som närmast kunde beskrivas som att de började växa inombords. Att utvecklas som vuxna – det var fantastiskt, en sådan underbar känsla … och så förbjudet. De talade tyst därom, de ville inte skrämma sina familjer, sina vänner och bekanta. Men härigenom fördjupades också deras kärlek ännu mer, för att de delade en förbjuden hemlighet, en förunderlig erfarenhet.

Allteftersom tiden gick började de känna av mer djupgående förändringar. De lade sig till med egna åsikter, började tycka annorlunda än andra om väldigt mycket. Det fanns ett visst utrymme för personlighet i denna perfekta värld annars kunde ju folk klaga över likformighet, men det måste finnas gränser! Självklart kunde var och en själv bestämma vilken av säsongens trendfärger man tyckte bäst om men att börja ha avvikande åsikter om själva livet! Man la märke till att Pan inte längre festade tillräckligt och duktig på att slå sig lös under påverkan av innedrinkarnas rus hade han ju aldrig varit . Lea satt ofta vid hustakets kant och lät drömmande fingrarna leka med grässtråna i de perfekt ansade tuvorna. Det hände till och med att hon sträckte på huvudet över staketet och tittade neråt, inte in i spegelväggen mitt emot nej, utan neråt mot – ja, neråt helt enkelt.

Man tog henne till läkare. Inget fysiskt fel kunde finnas så därför slussade man henne vidare till en psykiatrisk undersökning. Efter första samtalet förstod man att en utförligare examination var nödvändig – vissa av hennes symptom påminde om de som konstnärliga barn kunde uppvisa innan de behandlats. Men Lea förstod att hon var i fara – hon var intelligent och kunde spelets regler, därför spelade hon med och klarade med knapp nöd de olika testerna. När hon träffade Pan kände de mer och mer att de inte stod ut – ju längre tiden led desto svårare skulle det bli att spela med och le vackert åt dumheter, skratta åt stupida skämt och hänga med i samtalen om tvsåporna. Förr eller senare skulle de avslöjas som självständigt tänkande människor med drömmar och fantasier och nyfikenhet, människor som begåvats med egen vilja, med lusten att se mer, fylla livet med något annat, göra det annorlunda …

Pan hade alltid haft den något perversa böjelsen att tycka om att läsa. Läsa riktiga böcker. Ett visst antal böcker borde naturligtvis alla läsa men Pan tyckte om att läsa mycket! Dessutom föredrog han gamla böcker, sådana som skrivits av riktiga författare medan det fortfarande fanns sådana. De flesta av böckerna var sekretessbelagda men det hände att någon hittade en gammal dammig bok i något förråd. Sådana böcker hade alltid den goda överlevnadsinstinkten att finna vägen till Pans gömmor. Han lät Lea få obegränsad tillgång till sina dolda skatter och de stal sig till hemliga ögonblick av oförställd läslusta.

Ibland precis innan solen släcktes satt de vid takkanten och lät i smyg blickarna vandra mot grannfasadens glittrande speglar och stillsamt glida nerför deras glättiga ytor - neråt till det disiga något som höll uppe deras fundament, deras värld. En sugande känsla i magen åtföljde deras förstulna ögonkast och de kunde nästan förnimma ett rop därnerifrån till dem att söka sig neråt. De kände på sig att om de fick se detta vidsträckta golv som kallades marken så kunde detta leda dem till andra sanningar - det hörde på något sätt ihop med myterna om solen och månen.

En kväll, långt efter det att solen släckts av de globalregionala myndigheterna och mörkret omslöt allting smög de tyst ut på taket. Nedanför dem ur alla hus hördes den digitala musiken skrika högt och blandat med ytliga skratt och skrän från festande bekymmerslösa människor.
Pan och Lea hade först skrattat med och roat sig lika mycket som de andra för att inte väcka några misstankar. Sedan flög de ut genom en av spegelväggarnas automatiska dörrar och vidare upp till översta våningen. Väl där smög de sig uppför en sällan använd trappa och ut på den kolsvarta gården. Man fick inte vistas på taken om natten, därför fanns inte heller något artificiellt stjärn- eller månljus. De gick lugnt men målmedvetet fram till kanten på taket och lade sig på knä vid det mjuka gräset.

Lea berättade för Pan att hon mindes när hon var liten och fick se en pappersblomma. Någon av de gamla hade berättat att det förr inte bara fanns gräs som växte av sig själv och var naturligt grönt. Blommor med stjälkar som påminde om grässtrån men mycket grövre skulle växa av sig själva på det där golvet där nere. De skulle också dofta. Lea böjde sig ner och sniffade på gräset. En mycket svag doft kunde anas. Tillsammans började Lea och Pan att ta isär delar av staketet. De skapade en öppning och kunde sätta sig på gräset med benen över kanten. De tittade på varandra – de ville ner. De vill se om det fanns sådana där blommor som doftade gott. Om man kunde gå på något långt där nere. De ville se marken, röra vid den, lukta på den. De ville lägga sig på rygg och blicka uppåt mot de kalla fasaderna. Se allting från en annan vinkel.

Personmotorerna förde dem långsamt ner, ljudlöst och försiktigt. Vad de inte visste var att nedanför en viss våningshöjd slutade motorerna att fungera – det var av säkerhetsskäl naturligtvis, ingen skulle kunna återvända upp och berätta om marken - om den nu alls existerade och om det mot förmodan fanns någon som skulle vilja ta sig ner. Pan och Lea höll varandra i händerna när de förstod att något var fel. De började falla snabbt och obönhörligt, men de höll varandra hårt i händerna och tittade hela tiden in i den andres ögon. De älskade varandra. De var självständiga. De kunde dö tillsammans på den fria jorden bland blommor som växte av sig själva.

Av Niki A E Fritz 07 aug 2003 11:35