Ewa är död...

Jag förbannar gud och dess allierade, varför tog ni henne ifrån mig? Jag hade inte ens en chans att säga farväl.
Det är över tio år sedan nu men det känns som igår. Jag var femton år och låg och sov med min första pojkvän när telefonen ringde.

-Hej, det är mamma, det har hänt något hemskt! Ewa är död...
Jag minns inte mer av det samtalet än de defenitiva orden: Eva är död...

Du hade eplepsi, hade lagt dig i bad...
Du fick ett anfall och du drunknade... drunknade i ditt eget badkar. Du var bara 22 år och hade hela livet framför dig.

Saknaden efter dig min kära moster som var som en syster för mig är så stor, längtan efter dig är som ett tomt svart och bottenlöst hål.

Du var den som förstod vad jag gick igenom under mina helvetes barndomsnätter, du förstod för du hade varit där själv. Du hade själv upplevt övergreppens fasa, du hade nyligen berättat det för mig... men du dog.

Ibland kan jag erinra din närvaro i svåra stunder som en sval bris på min kind eller ett lätt tryck på min axel.

Men jag önskar du vore här, det finns så mycket jag skulle vilja dela med dig.

Jag älskade dig som en syster, jag älskar dig fortfarande min ängel... vi ses senare. Först ska jag leva mitt liv, ett liv som du aldrig fick chansen att leva. Ett liv utan dig för du dog...

Av Linda Wallster 06 aug 2003 10:23