Drunkningsdöden politikernas fel?

Jag kan inte låta bli att beundra våra politiker. Att de orkar. De har alltid ögonen på sig. De ska ha snabba, rappa svar på komplicerade frågor. Göra sig bra i bild och inte tappa humöret. De får inte ha en kul kväll på krogen och kanske fyllna till utan att det blir rubriker på löpsedlarna. De ska föregå med gott exempel. De stackarna kan inte inte ens ligga på stranden med gott samvete den här underbara sommaren.

Anders Wernsten, Svenska Livräddningssällskapet, skyller det ökade antalet drunkningsolyckor på politikerna och de ekonomiska åtstramningarna i kommunerna. Jag förstår hans syn på saken och hans engagemang, men det var hans formulering i morgonens nyhetsinslag som fick mig att haja till:

"Jag förstår inte hur politiker kan ligga på stranden med gott samvete, när de vet att deras åtstramningar leder till fler drunkningsolyckor". Ungefär så sa han.

För min inre syn såg jag Lindh, Pagrotsky, Sahlin & Co i högt skurna baywatchbaddräkter ja, även Leif, komma springande i slowmotion i strandbrynet. De var mer intresserade av att midjan hade den rätta åtstramningen, att bröst och andra paketeringar låg rätt i urringningar och skrev, än att rädda de panikslagna barn som ropade på hjälp ute i vattnet. En rätt dum fantasi, jag erkänner. Men ännu konstigare är att varken i Wernstens beskrivning eller min fantasi förekom några föräldrar. Varför?

Är det självklart att staten ska bekosta mina barns simskola? Om staten och skolan inte vill göra det, konstaterar jag då att "det var ju synd, hoppas att mina barn aldrig hamnar på djupt vatten"?

Nej, simlektioner skulle få högsta prioritet. Jag skulle dra in på något annat, några biokvällar med McDonaldsbesök eller ett par jeans. Eller tre CD-skivor. Arton simlektioner kostar cirka 500 kronor.

"Det har blivit en klassfråga!" Det är ett vanligt argument och visst finns det de som aldrig har råd att vare sig gå på bio eller köpa CD-skivor och alltså inte kan dra in på utgifter de inte har. Att drunkningsoffer har invandrarbakgrund blir allt vanligare. Språkförbistringar eller dålig ekonomi?

Drunkningsolyckor är tragiska, men det är också tragiskt att vi föräldrar inte har råd att värna om våra barns säkerhet. Ännu mer tragiskt om det beror på brist på tid och intresse. Är läget så illa?

Jag minns ett föräldramöte i årskurs 8 för ett par år sedan. Föräldrar var i uppror. Skolan tänkte inte bekosta almanackor till eleverna där de kunde notera läxor, skrivningar, resultat och annat de borde hålla koll på. Mammor och pappor var förtvivlade. Hur skulle nu deras barn klara av skolgången? Varför tog inte skolan sitt ansvar? Vart gick egentligen våra skattepengar?

Det upprörande var inte skolans beslut att lägga pengarna på annat än almanackor, utan föräldrarnas handlingsförlamning och brist på initiativförmåga. De kunde inte ens föreställa sig att gå till Åhléns och köpa ett skrivhäfte för trettio spänn. Jag fick förstås ett utbrott. Hade inte du fått det?

Slutligen, några frågor att grubbla över:

Leder indragningar automatiskt till tillbakagångar?
Är behovsprövningar automatiskt förnedrande klassmarkeringar?
Kommer vi någonsin att acceptera att förlora något vi haft?
Var det bättre förr?

Av Anna-Carin Collin 06 aug 2003 10:29