Frilansande dödsängel

Hon drog motvilligt sin frusna, nariga hand ur jackfickans varma mörker ut i den gråbleka, isande kylan. Den som var verkligheten. Ryckte upp den från det illusionsartade ljumma existerandet rätt och slätt/ Friden/ Nirvana till den virtuella värld dom enligt människorna betecknades som verklighet. Konkret. Och liksom Barnet chockas svårt när Allt Som Var plötsligt byts ut mot avslöjande ljus, främmande, metalliska ljud och fördomsfulla ansikten, så kände Hon att Handen reagerade. Impulser, strömmar av energi aktiverades, dansade vilda danser utmed hennes underarm, avtog så småningom. Blev Ett Med Alltet. De var redo. Varenda fiber i Hennes kropp var koncentrerad, maximerad till bristningsgränsen. Hennes andedräkt sände dödsdömda röksignaler, moln som signalerade hennes känslotillstånd, dikterade av hennes stadigt stigande puls. Hon placerade handen i luftrummet några centimeter från metallkonstruktionen med portkodsknapparna. Hon skulle in, knäcka koden. Med Viljestyrkan, som hade tränats, dresserats i åratal. Började rotera med handflatan, fick upp ett spår. Tunnare luft, fortfarande vibrerande av mänsklig värme. Eller mänsklig kyla. Drog prövande handen nedåt. Det tog emot, provade på nytt, japp, följde riktningen.Är Som att vandra i viktlöst tillstånd med förbundna ögon i en vindlande labyrint med väggar, golv och tak av bomull. Träder du in i det kompakta vita tar det emot, dina rörelser blir tröga. Du begränsas av Detta Något, berövas energi.
De sedan länge outnyttjade luftströmmarna är tröga, sega, stöter ifrån.

Handen följde varsamt den lätta, tunnare luftens rörelse.
Det krävde Hennes koncentration. Den svarta blicken var fastnaglad, totalt fokuserad vid en punkt på det roströda teglet. Där Hennes ögon borrade sej in, bildade en krater, missprydlig som efter en klämd finne. Hennes stelfrusna pekfinger banades sakta väg fram till första siffran, tryckte in den. Och sen gick det fortare, Hon kände upphetsningen som en ilning längs ryggraden. Handen vandrade sin egen väg, oberoende och frikopplad från både inre och yttre impulser, direktiv. För Viljestyrka, i rent koncentrerad form, inte någon billig, nedsatt, utspädd skit, måste väl befinna sej på ett andligt plan, i en omätbar dimension, som inte ens den där gurun hon läst om, när han trängt ner i sin egna världs allra innersta skrymsle, kunde ana. Tänkte Hon när koncentrationen och handrörelsen plötsligt dog av att Hennes rödmålade pekfingernagel bröts på sista siffran, en femma. Hon svor till och hennes tunna gestalt trängde sej, i en nästan ljudlös rörelse, in genom porten. Tystnaden som slog emot henne därinne fick det att dåna i huvudet. Du är stoft, Du skall Dö, Meningslöshet är allt som återstår. Mantrat slungades mot henne, vibrerade i luften i den unkna trappuppgången och det uppfyllde hela hennes kropp, gav henne mod och makt att med överseende betrakta den s k verkligheten. Det påminde henne om uppdraget. Hon läste på brevinkasten. P. Larsson, K. Melin o L-Å Hellgren. Du är stoft P. Larsson, Du skall Dö. Meningslöshet är allt som återstår. Ni är stoft, K. Melin o L-Å Hellgren. Ni skall Dö, Meningslöshet är allt som återstår.

Hon var dödsängeln på nattlig promenad genom egyptiska gränder, pesten/demonen som sakta men obevekligt drog med sej olyckan från hus till hus, lägenhet till lägenhet. Den nya tekniken med hissar underlättade, 1600-talets träskmarker hade varit rena helvetet. Hennes viskande stämma trängde sej ohämnat in genom dom Välkommen o Varning för Hunden - prydda brevinkasten, svävade ut över Reklambeströdda hallmattor, ner i joggingskor och gummistövlar, uppfyllde rockfickor och tog samma väg därifrån ut i fodret som otaliga nycklar, mynt och tamponger tagit förut. Vidare, in mellan kletiga tallrikar i illavarslande travar. Trängde sej in i köksbordsytan, som ingrodda matrester, Som inte skulle komma att släppa taget ens om ägaren tog till nya revolutionerande YES, som pappersbiten på hallmattan så ivrigt skanderade. Smög sej vidare in i sovrummen, särade älskande kroppar åt, letade sej smidigt in under lakanen. Väntande, Dröjande.

Därutanför stod hon kvar, den svarta gestalten. Med de konstiga utväxterna på hennes bleka skuldror väl dolda under den plufsiga munktröjan. Hon Vet, Hon Vet att orden om livet och döden kommer att plåga dom, slungas mot dom när första tallriken i den hopplösa disktraven lyfts av, när dom ångestskapande joggingskorna träs på. Sakta men säkert kommer relationer att smulas sönder, pulveriseras, sövande, dövande, för själen balsamerande alkohol att intas. Och hon ska på betryggande avstånd betrakta sitt verk, Säga att det var mycket gott. Sant? Hennes känsloregister innefattar inte självförakt. Hon är en Hårt Yrkesarbetande Kvinna. Sin egen uppdragsgivare. Visitkortet ingraverat, intatuerat på överarmen. Brännmärkt Hud. Frilansande Dödsängel.

Av Matilda Gustavsson 05 aug 2003 12:00