Sommar - igen

i centrum av stentuffa Västerås, men det var senare nu, snart sju.

Nu gick det inte längre förbi några flerbarnsmammor med otäckt mycket kassar, och så finns det barn som svälter sa Kaptenen matt och de andra hummade, och glodde surt på tanten, som var några år äldre, men redan satt i skiten och glodde tillbaka på ungjävlarna som belägrade bänkarna som var till för trötta shoppingben tillhörande henne och hennes väninnor, så de skulle kunna fortsätta göra av med omoraliskt mycket stålar på saker de köper för att lappa ihop såren i sina trasiga själar, sårade av

hopplösa män

som stack när ungarna kom,

höga hyror,

snåla socialkärringar,

feta medelålders chefer

med

hög lön,

vacker fru,

villa på Stallbacken

och

välartade barn.

Inte som hennes

otacksamma

barn

fler än vad hon borde hunnit med att skaffa om hon inte stuckit direkt ut på Klippan och jagat stock efter att den senaste ploppat ut och fått första, den äldsta, någon gång strax efter nian.

Fan så hon har det. Och nu satt de där kaxiga ungjävlarna och ockuperade bänken så hon inte kunde vila sig lite. Fan ta och skaffa er ett jobb, era små parasiter, tänkte hon och gick vidare.

- Jaha, nu måste man skaffa nya polare... säger Kapten lite trött.

- Vadå? undrar Dupontaren till slut, när det varit tyst en stund.

- Ja, vadå? fyller Proffessorn i.

Kapten fortsatte sitt resonemang och de andra lyssnade intresserat, för ibland glänste han till, ibland kom det något vettigt ut ur honom, ja, så de lyssnade, båda två, intresserade.

Nu var det snart sommar och då måste man ju skaffa sig fula kompisar som är rika. Fula så man behöll pole position i gänget och fick alla brudar. Och Rika så de hade många leksaker. Hade man tur kanske de hade en stor vräkig motorbåt så man kunde vråla genom varma sommarsverige likt någon snobbig överklasslyngel fast man bara var en liten kille i för stora brallor.

- Vadå.... du tänker dumpa oss nu? till förmån för någon rik liten skit? Som Erik, kanske? flikade Dupontaren in.

Kaptenen tittade på de två. Det var tyst ett tag.

- Fan, tänker du det? sa Dupontaren.

- Hör du? Han vänder sig mot Professorn, bort från Kaptenen.
som nu stirrar in i Dupontarens breda rygg.

- Alltså, hade ni inte varit så jävla fattiga så hade det ju kunnat funka....säger Kaptenen och flinar brett bakom Dupontaren, så att Professorn ser det.

Han flinar tillbaka, Professorn, det ser Dupontaren. Nu är han förvirrad, Dupontaren alltså.

- Va fan menar du? frustar han och vänder sig om mot Kaptenen, som flinar och fortsätter.

- Alltså, jag är ledsen Dupont, men du är på tok för fattig, jag är ute efter någon med

vräkig motorbåt,

rika föräldrar,

överklassvilla

och

läckra kusiner....


- Va? Fan.... du kan väl ändå inte mena att han är ful, frustar Dupontaren och pekar på Professorn, men han är fortfarande vänd mot Kaptenen. Han stirrar, upprört på Kaptenen, som flinar tillbaka.

- Menar du det? Gör du det? undrar Dupontaren.

- Lugna ner dig, jag har väl aldrig sagt att jag ska dumpa er? Har jag?

- Haru väl? Visst sa han det? Dupontaren vänder sig förvirrad mot Professorn. Visst sa han det? Gjorde han inte?

Han famlar efter medhåll.

- Jag är ju hur som helst lätt fulast av oss tre, konstaterar Professorn och sular iväg en sten över Zigmatorget så den rammar in i tegelprylen på andra sidan.

PLANK!

Låter det.

- Men... , försöker Dupontaren.

- Jag menade ju att vi måste se till att lära känna någon rik jävel som är helt offside näre gäller brudar...., replikerar Kaptenen.

Nu stirrar Dupontaren på Kaptenen.

- Du är ju hursom helst fulast..... fulare än mig det tycker jag nog och du är lätt fulare än han, säger han vänd mot Kaptenen och pekandes bakåt mot Professorn.

- Men Dupont, säger Kaptenen undrande, äre verkligen så himla farligt om man skulle, vilket du inte är, vara ful? Tycker du det?

- Det är tufft att vara ful, säger Professorn bakom Dupontaren, stentufft.

- Lätt för dig att säga, fräser Dupontaren,

- Som är ful på det där snygga sättet. Fortsätter han.

Kaptenen hugger direkt.

- Du tycker alltså att han är ful? Du sa ju det.

- Ne...he... tvekar Dupontaren.

- Gjorde du väl...du sa att han var ful.

Dupontaren kliver ner från tegeltrappan, ner på Zigmatorget.

- Du sa ju det, fortsätter Kaptenen.

Stackars Dupontaren försöker smita undan, han menade ju inte så om han nu råkade säga det, för Professorn hade ju hur som helst inga problem med brudar. Oavsett om han nu var ful, vilket han inte var, så tycktes ju tjejerna gilla honom och då kunde man väl fan inte benämnas som ful, eller kunde man?

Professorn log, det gjorde inget, om han, Dupontaren alltså, tyckte han, Professorn, var ful, försäkrade han.

Dupontaren fortsatte sitt försvarstal. Han tyckte självklart att det inte var så himla farligt om man var ful, han var ju inte direkt någon Jonny Depp precis, konstaterade han uppgivet.

- Men tänk om du såg ut som Lill-Erik? Då vare inte så jävla tufft längre va? Vare det? Va?
Dupontaren stirrade på Kaptenen som om han tänkte flyga på honom, han var utmanövrerad, av de andra, Dupontaren alltså, verbalt, så här skulle det fortsätta, hela sommaren, fast oftast inte här på Zigmatorget, nej, men de skulle käfta och bråka verbalt. Byta grupperingar, attackera, smyga åt sidan, överrumpla och tillintetgöra allt motstånd, erkänna sig besegrade, när de var det, svetsas samman med varje tvist. Som vanligt, som förra sommaren.

- Det finns inga fula människor, sa Professorn stolt över att ha vågat säga en sån sak.

- Åååååå ... Det finns inga fula människor .... , härmar Dupontaren och vickar fjolligt med ena armen.

- Finns det väl, Lill-Erik är ju skitful, han ser ju helt överjävlig ut. Det måste du ju ändå erkänna, tyckte Kaptenen.

Professorn tittade på de båda, tyst.

- Kom igen, fortsatte Kaptenen.

- Han ser för jävlig ut, fyllde Dupontaren i. Nu var det de två mot Professorn, Dupontaren var lättad.

- Jo ja, replikerar Professorn, men han är ju grym på att lira fotboll, precis som du, säger han och tittar på Dupontaren, fjäskar för att vinna honom över till sin sida, så han klarar sig ändå, fast han är ful som fan.

- Tänk om han var tjej, fortsätter han, och var ful, som Linnea, fan, spelar ju ingen roll hur grym hon är på att lira trummor, nej, hon är tjej och ful, fan. Då äre kört.

- Ja tur man inte är tjej, fyller Dupontaren i, fan så de har det.

- Är man inte snygg äre kört, konstaterar Professorn. Om man är tjej alltså, för oss äre ju skit samma egentligen, men för tjejerna alltså, ja, fan.


- Äh, vi drar tycker Kaptenen.

Och det gör de, alla tre, yngre, men i för stora brallor, utan tvekan var det Kaptenen, Professorn och Dupontaren som försvann runt hörnet på den där tantaffären som säljer underkläder och fortsätter ner för Vasagatan till parken, Flera år tidigare och man ser stationshuset, gult, genom det gröna löverket 50, nästan 70 meter mer till höger än nu, ja.

Av T.L Stjerna 27 jul 2003 11:53