Skrivarböcker del 1

Det började med att Sten O Andersson på denna sajt gav tips om skrivarböcker. Jag skaffade böckerna och läste på. De innehöll i sin tur tips om andra böcker. Jag upptäckte på så vis att det finns en stor mängd texter som på olika sätt behandlar konsten att skriva. Man kan få tips och kunskaper om romanskrivande, novellskrivande och kåseriskrivande. Man kan lära sig om hur man skriver nyhetsreferat och reportage. Böckerna skiftar en hel del i inriktning och kvalitet. En del är väl skrivna och engagerande. Andra är snustorra men kan innehålla värdefull information. Åter andra är generösa men röriga. Jag kom fram till att jag ville dela med mig av mina läsupplevelser av dessa skrifter.

Denna gång behandlas Peter Gustav Johanssons "Det sjunkna alfabetet - en bok om konsten att skriva".

Författaren arbetar sig systematiskt fram genom skrivkonstens mysterier med kapitel som "Att välja berättarperspektiv", "Om talspråk och skriftspråk", "Romanen" och liknande. I kapitlet "Att välja berättarperspektiv" finns underrubrikerna "Första personen, jagform", "Andra personen, duform", och så vidare.

För en oerfaren hobbyförfattare känns det mesta begripligt och riktigt. Exempelvis blir i kapitlet "Att välja berättarperspektiv" det så kallade jag-perspektivet väl belyst med sina för och nackdelar. Läsaren får dessutom ett exempel ur en roman av Barbara Voors. Så långt allt väl. Men det finns ett problem med boken: Sakligt sett är Johansson förtroendeingivande men det tar sällan riktig fart i hans framställning.

Det finns avsnitt i boken där läsaren verkligen känner att författaren är närvarande med sina egna idéer och sin egen person. Exempelvis i det första kapitlet: "Flytta in i språket". Där kommer Johansson med en intressant utläggning om hur det kunde komma sig att en känd science fictionförfattare en gång sa: "Att skriva är att arbeta med det förflutna". Tyvärr är skrivsättet inte det dominerande i boken och helhetsintrycket blir därför matt.

Helhetsintrycket dras också ned av den brevnovell som boken börjar med. En brevnovell där en fiktiv besökare i sekelskiftets Wien skriver hem till en väninna i Stockholm. Denna brevnovell fortsätter innan varje nytt "riktigt" kapitel av boken. Dess prosa är visserligen mer engagerad än resten av boken, men det är ändå svårt att förstå syftet med denna återkommande novell. Vill författaren visa att han minsann kan skriva? Att vi ska tro på vad han säger i de "riktiga" kapitlen för att han i novellen visar sig vara en riktig författare? Obesvarade frågor. Men en sak är klar. Novellen hänger inte ihop med resten av boken. Man undrar hur redaktören/förläggaren har tänkt här. Kanske inte alls?

Avslutningsvis några ord till författarens försvar: Exemplen som hämtats från andra författares texter är ofta väl valda och lärorika. Efter varje kapitel finns förslag till skrivövningar som känns vettiga. Säkert användbara för den som vill skriva men på olika sätt kör fast. Jag tror också att boken kan fungera som ett uppslagsverk för den som har ett antal fungerande skrividéer men inte vet i vilken form dessa ska placeras.

Av Magnus Löwendahl 26 jul 2003 10:37