Hej, jag är dockan Bekräftelse.

Jag är arg för att jag aldrig förstår.
Jag är arg på att det alltid är jag som
förlorar.Jag hatar mig själv för att jag alltid
är en leksak...som folk leker med...ett
tag...tills jag blir tråkig eller går sönder.Leksaker går sönder.
Mitt självförtroende släcks så lätt.
En liten låga i vinden.
Jag är så blind i jakten efter värme att jag låter
folk leka med mig, lika naiv varje gång.
Jag söker efter bekräftelse precis som ni.
Men nu blir jag kall. Känslokall. För man orkar
inte vara en leksak hur lång tid som helst,
aldrig veta var man har sig själv...i en
leksakslåda, undanstoppad någonstans. Antagligen.

Jag har sökt efter närheten.
Det är billigt. Att bara leta.
Det är billigt och äckligt.
Det är skitäckligt och stå med någons armar runt sig när man egentligen vill skrika "Backa för faaaan! Stick."
Det är avskyvärt att blotta sin själ när man vill springa.
Jag har tur. Jag vaknar alltid i sista sekunden. Sparkar, slåss, låt mig springa. Psykisk våldtäkt.Jag vaknar alltid i sista sekunden och jag ska aldrig blunda mer. Jag våldtar mig själv.

Jaha.
En docka. Leker med mig. Jag också. Leker med er.
Livet leker säger man väl?

Av Veronica Sjöberg 26 jul 2003 11:15