Stand by me

- I dag ska vi sjunga engelska texter, artikulerar Marit på det sätt som alltid påvisar hennes röstmedvetenhet.
Så sjunger de låtar på engelska. Men istället för att titta på hur Marit kämpar med sina fingrar när hon spelar gitarr, eller att viska om hur hon har misslyckats med att färga sitt grånande hår rött, stirrar alla klasskompisar på Erik. Felicia som sitter intill hör inte till mängden. Hon drar bara försiktigt bort sitt pekfinger som har ritat osynliga mönster i handflatan på hans vänsterhand. Han håller kvar sin arm mellan deras stolar, spelar oberörd.

Det är inte deras förälskade händer klassen glor på, den kollektiva uppmärksamheten är fastnaglad vid Eriks byxgren. Han kan följa fnissets bana från person till person i halvmånen, som de har bildat för att Marit ska höra varje elevs sång där hon sitter i mitten. Han försöker hålla papperet med låttexten i vägen för deras blickar, men då gör Micke en fint från höger och sliter det ifrån honom. Marit märker ingenting. Hon bara sjunger:
- Oh, darling, darling, stand by me. Ohhhh... stand by me.

Adde, som sitter på andra sidan om Micke, tar fram en penna och kladdar något på papperet innan de skickar tillbaka det. Han har ritat en cirkel, bara en liten cirkel, men den får Erik att må så illa att han reser sig upp och skyndar mot dörren.

- Nämen vart ska du ta vägen? frågar Marit och vilar handen över gitarrens strängar.
Tystnaden växer i rummet och skrämmer honom så mycket att han blir stående kvar. Han har aldrig gått ifrån en lektion bara sådär, så han vet inte riktigt om han samtidigt kan lämna en fråga hängande mitt i ljudlösheten.

Marit är bestämd:
- Ingen får gå förrän vi har sjungit ha-det-bra-sången.
- Vi skulle ju sjunga engelska sånger. Den är på svenska, utbrister Erik och förvånar till och med sig själv.
Ingen elev har någonsin ifrågasatt varför hon har avslutat varje musiklektion på samma sätt sedan de började i ettan, trots att de tröttnade på den sången redan andra gången de framförde den.

Felicia reser sig upp för att ge stöd, men hon blir också löjligt avbruten, väger från fot till fot, för Marit börjar gråta. Det är om möjligt ännu hemskare än bara tystnad. Snyftandet:
- Ni respekterar inte mig. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Ingen i klassen svarar, men frågan verkar inte vara riktad till dem heller, den ser ut att vara menad att flyga rakt ut genom fönstret som står på glänt för att släppa in våren. Hon hoppas nog på ett svar från Gud, för på en lektion i trean berättade hon hela historien om att hon har sett något speciellt stjärnfall och blivit frälst.

- Vi ska på ett möte, säger Felicia.
Därefter går de, eller rättare sagt småspringer, ut ur musiksalen, nerför trapporna och genom huvudentrén. De blir sittande mitt i den stora stentrappen när dörren tryggt slår igen bakom dem och därmed skiljer plugget från utomhus. Skolgården ligger öde.

Sakta närmar de sig den försynta frågan:
- Vad stod det på lappen?
Erik räcker den tveksamt till henne och hon viker upp den. Papperet är skrynkligt och fuktigt av handsvett. Stand by me, är rubriken. En liten cirkel, som en ring över a:et, bildar ett nytt ord.

- Vet du vad? undrar hon. När jag var liten så kom det en farbror till lekis som skulle spela teater. Han såg jätteful ut. Han var liksom klädd som Nasse i en rosa tajt dräkt. Och så hade han stånd under hela pjäsen.
Erik kan inte låta bli att skratta. Det är ett sånt där garv som smittar av sig på henne och får all nervositet och pinsamhet att försvinna.

Av Malin Rindeskär 25 jul 2003 13:38