Jakten på den skumma lukten, del 2

Han svängde höger vid nästa korsning och begav sig längs "Jidoras väg", eller "trollkarlarnas distrikt" som det också kallades. Intill gatan stod flertalet stora gröna och blå hus, där stans alla trollkarlar bodde. Utanför varje hus satt en skylt fastbankad i marken. På varje skylt stod en trollformel som man behövde läsa upp för att överhuvudtaget ha en chans att komma in i husen. Trollkarlarna var mycket noga med att inte släppa in vem som helst i sina hus. Det medförde väldigt stora risker.
Jamus gick fram till närmaste hus och läste upp trollformeln:

"Mjöl, salt, peppar, kål, blanda allting i en skål. Rör ihop med sten och mjölk, hux flux får man jordkakstupp."
"Jordkakstupp"? tänkte Jamus. "Galenskaper!"
Ett underligt huvud dök upp i ett öppet fönster på andra våningen.
- Vem är det som uttalar min magiska formel?
- Det är jag, Jamus! ropade Jamus till trollkarlen. Pistar var en stad där alla kände alla.

Trollkarlen tycktes vara lika galen som formlerna han hittade på, för rätt som det var så slängde han sig ut ur fönstret och landade på alla fyra, så attdammet yrde upp i stora moln.

Trollkarlen hette Oldrik. Han var mycket liten, hade långt vitt skägg, var klädd i en blå säckaktig sak, alldeles för stora svarta kängor och hade en alldeles för stor, mörkblå hatt på huvudet.
- Vad vill du mig, unge man, vaa? frågade han Jamus, som var chockad av trollkarlens utseende och underliga entré.
- Lukta! svarade Jamus.

Trollkarlen luktade. Han luktade på Jamus, på sig själv, på blommorna i hans och alla andras rabatter, och på allt annat som fanns i närheten. Han såg väldigt underlig och larvig ut, där han sprang runt med böjd rygg och rynkad näsa och luktade. Hatten föll ständigt ner över hans rynkiga ansikte och han snubblade på sina skor.
- Vad gör du? undrade Jamus och stirrade storögt på den heltokige trollkarlen.
- Jag luktar! Jag känner ingen särskild lukt, ha haa! trollkarlen skrattade förfärligt. Man kunde se långt in i hans nästan tandlösa mun.

Jamus tänkte: "Det här är ju meningslöst! Här kan jag tydligen inte få veta nånting om den förfärliga lukten. Alla här är ju heltokiga!"

Blå och grön rök vällde upp ur husens skorstenar och trollkarlarna i de andra husen kom ut, och tillsammans dansade de en underlig ringdans. Jamus såg spektaklet och kliade sig på huvudet, innan han vände om och gick därifrån. Han kände att den hemska lukten blivit ännu starkare och betydligt mer illaluktande.

Han luktade sig fram till stans västra utkanter, till ett litet rött hus. Inga hus låg runtomkring, utan huset låg avlägset intill en mycket hög bergskant. Inifrån huset hördes mycket mystiska bubblande ljud och en ljus gråtande röst.

Jamus gick fram till dörren. Det gick inte att se in genom fönstren. De var alldeles igensotade. Han öppnade dörren och möttes av en stank som gjorde honom mörkgrön i ansiktet.
Hostande gick han in. Först såg han ingenting på grund av al den tjocka bruna rök som fanns därinne. Golvet blött och ganska halt. Jamus snubblade över en stor kittel som stod mitt på golvet. Innehållet rann ut över hela golvet.
- Är det någon här? frågade han medan han försökte lista ut vad det var han vält ut på golvet. Troligen var det innehållet som var orsaken till stanken. Det hade snabbt upplösts då det mött golvytan.
- Hallå - snyft - här är jag!

Jamus letade sig längst in i det lilla huset och hittade där en gråtande liten grönklädd man. Jamus genast kände igen honom.
- Gerbon?! Vad är det som har hänt? Är det du som är skyldig till denna förskräckliga stank? Frågorna Jamus ställde var många. Den snyftande mannen berättade om allt. Om hur han försökt koka ihop en gryta till sin fru Detriel, om hur den misslyckats totalt, och om hur han istället skapat ett myller av argsinta smådrakar som sedan flytt in i Orgapor-skogen.
- ...och nu vågar jag inte visa mig hemma igen. Jag har lovat att laga middagen idag.
- Men varför lagade du inte maten hemma istället? undrade Jamus.
- Jag vågade inte! Min underbara Detriel är så prydlig och renlig. Jag kunde inte med att misslyckas i mitt eget hem och göra henne olycklig. Gerbon la händerna över ansiktet och tjöt.
- Men förstår du inte?! Ju mer du stökar ner hemma, desto mer får din fru att städa. Jag känner henne. Hon älskar att städa. Och du vet att hon älskar dig mer än hon älskar mat.
- Kom nu så går vi hem. Det här mysteriet är över.
- Tack, Jamus! Ditt stöd är ovärderligt! De två skakade hand och gick ut ur huset.

På vägen hem slog en tanke Jamus.
- Hörru, vems hus var det där egentligen?
- Eeh! Det skulle bli en gåva till min Detriel. Jag köpte det billigt av ett troll i skogen.
- Troll?! Åh, Gerbon, du är oförbätterlig! Ha ha haa!
Och så blev det ett lyckligt slut på mysteriet. Gerbon återvände till sin kära Detriel, som fortsatte vattna sina blommor. Stans stora byggnadsprojekt blev färdigt en vecka senare - ett hem för galna trollkarlar. Gerbons hus blev hem åt hundratals smådrakar, som återvänt från skogen, och Jamus började styrketräna i skogen. Annars förblev allt som vanligt i den fridfulla staden Pistar. Eller???

SLUT

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Carl Ottervad 24 jul 2003 14:07