En sista stund på Jorden

Snön låg som ett tungt täcke över husen och vägarna. Långt bort i fjärran kunde jag skåda bergen där fjällvandraren trampat snett och ramlat ner i glaciären mot sin död. Deras silutter gav en mäktig känsla åt landskapet som nästan verkade erövra mig där jag stod och väntade. Minus 35 tänkte jag och log, här kommer hon.

Helens röda folkvagn puttrade fram genom landskapet som vatten på kokning. Överallt ångade det värme och avgaser från den. Men den var vacker när hon körde den.

Bilens värme och hennes doft flödade emot mig som en kärleksridå när jag öppnade dörren. Hennes röst lät söt och inbjudande när jag kom in i bilen. - "Är du klar nu då?" - Ja, jag fryser snart ihjäl, så visst är jag klar. Hon spärrade upp ögonen och ropade till; "har du duschat?" "Ja, jag har duschat, jag vill vara fin." "Du är inte klok!" Hon kysste mig över munnen, vi kommer snart att få det jättefint fnissade hon och lade i ettan.

Vi packade över alla prylarna till hennes pappas bil som nästan verkade som ett lyxåk i jämförelse med hennes gamla folkvagn. Inte för att hennes folkvagn saknade charm för det hade den men komfort saknades i den. Hennes folkvagn hade varit fullproppad när vi hade packat den, men nu fyllde alla våra grejer endast en del av bagageutrymmet i Forden.

Forden var ordentligt putsad. Hennes pappa älskade denna Ford mer än sin fru verkade det som. Jag kunde nästan höra hennes pappa, om vi skulle krocka med den; Nej, inte min älskade Ford! Tur att han också var bärgare tänkte jag roat för mig själv.

Helens lilla flicka var hemma hos sin pappa och allt var planerat till att bli en mys vecka i fjällvärlden. Insnöade vägar, tysta vidder, kyla och frost, famn i famn skulle vi värma oss heta.

En lila himmel hade nu tornat upp sig över oss när avresan mot fjällbygden började. Bilen hackade som den brukade i den nu 40 gradiga kylan. Tyskarna skulle inte ha haft några problem med att inta Sverige tänkte jag spefullt åt Fordens problem.

I fjällvärlden så existerar snön som något oundvikligt och farligt. Framför oss så var det inte vägar längre utan endast uttydbara möjligheter till vägar och bilens hackande hade börjat gå oss på nerverna efter åtta mil av resande.

Hur många mil är det kvar frågade jag oroat. För många om bilen skulle sluta att fungera, är du rädd? Nej, självklart inte, jag bara undrade. Du är visst rädd! Nej, men fjällbygden verkade så gles, sa jag lättat. Kom, krama mig sa hon moderligt. Bilen är sådan här hela tiden, pappa har väll inte fixat med den som han alltid brukar göra, men det är inget att oroa sig för. Hennes röst lät mjuk och smälte in i det snötäckta landskapet framför oss. Jag kysste hennes kind och intygade hur lycklig jag var. Hon skrattade. Tänk sa hon, mina förfäder vandrade här utan bil. Tur för mina att dom inte var här, då hade dom säkert frusit ihjäl svarade jag. Äsch, sörlänningar sa hon roat.

Nu hade mörkret välsignat landskapet med en synlig ogenomtränglighet. Bilen hackade allt mer och en ansträngd tystnad hade spridit sig i bilen. Hur många kilometer, frågade jag den nu svårt sväljande kvinnan vid ratten. "Det är mil", sa hon dämpat. "Hur många mil är det till närmaste gård?" "Väldigt många om man vill gå." Bilen svarade med att hosta till för att bli alldeles ödslig och tyst.

Rimfrosten hade börjat forma vackra små blommor av vår andedräkt när jag började tänka efter vad som skett. Vackert sa jag. Är du arg på mig kunde jag höra hur hon viskade vid min sida, är du arg på mig? "Nej!" "Är du inte arg på mig för att vi dör?" "Nej vi dör inte!" "I fjällen dör man Patrik, många har dött i kylan här." Jag vände mitt då 24 åriga ansikte mot hennes och mötte ett tårfyllt ansikte. Jag glömde filtar eller vinterkläder snörvlade hon, vi kan inget göra, vi kommer att dö! En rysning rörde sig över hela min kropp. Det kommer väll någon körandes förbi sa jag optimistiskt och till tröst. Inte efter den här vägen, här kommer ingen när det är så här kallt och vid den här tiden på dygnet.

Vi slöt oss om varandra. Hon viskade i mitt öra; bättre att dö tillsammans med den man älskar än att dö ratad. Du kanske inte skulle tycka om mig sedan och då fick vi dö tillsammans, jag är lycklig. Vi kommer inte att dö, vi är eviga viskade jag samtidigt som norrskenet rullade över himlen och färgade snön alldeles grön.

Av Patrik Persson 21 jul 2003 12:00