Musikjournalisten kunde inte stava

De satt på varsin liten stol mitt emot varandra vid ett litet bord på ett fik i centrum av stentuffa Västerås. Hon har fina läppar och näsan är underbar, ja. Hon var på besök i hemstaden över helgen, igen, hon skulle åka tillbaka med tåget senare samma dag. Hon hade med sig packningen och en gul kasse med en skiva i. Hon hade köpt Griniga gamla gubbar, på vinyl.

- Så jävla tufft att de ger ut den på vinyl! säger hon.

- Visst... skittufft, svarar han trött.

Hon tjatar vidare om hur tufft det är, han smuttar på sin kaffe latte och lyssnar, ibland. Försöker, anstränga sig, undvika att bli irriterad, men, nej, det är för sent, ja. Anledningen till att det var så jävla tufft att de gett ut skivan på vinyl var, enligt henne, förstår han till slut, att det passar deras koncept. Så jävla bra.

- De är ju gamla gubbar, klart deras grejer ska ges ut på vinyl.

- Vadå?

Hon märker att han är sne och svarar inte.

- Vadå, undrar han. Han är redan mäktigt irriterad. Va fan, hon var ju ändå journalist, musikjournalist på P3. Hon borde ju ha lite koll.

- Vinyl, säger hon, nostalgiskt och ler när hon belåtet tittar på skivomslaget.

- Alltså, fan, börjar han och förklarar att det är inom hiphopen rätt HOT med vinyl, så det kommer inte direkt bli utslag på richterskalan för att Griniga gamla gubbar släpper prylar på vinyl, nej. Fan. Tycka vad man vill om att det anses vara så jävla tufft med vinyl, men hon, som ändå var musikjournalist på P3 borde ju lyckats snappa upp att det släpps rätt mycket prylar på vinyl numera. Fan. När fick hon sitt musikintresse egentligen? Typ två minuter innan anställningsintervjun? Att inte veta det om man påstår sig vara musikintresserad och jobbar som journalist på P3 är ju fan som att fortfarande, nu år två tusen tre, gå omkring o tro att jorden är platt, fan.

- Du är bara avundsjuk, säger hon.

- På dig, undrar han irriterat. Ställer ner koppen, försiktigt, surt.

- Det har du alltid varit. Säger hon självsäkert.

Lite senare, en halvtimme och han har fortfarande inte sagt något, de undviker ögonkontakt, försöker hon inleda ett samtal igen.

- Annars lyssnar jag mest på gammal musik numera, alltså.

Han inser att han varit på tok för tjurig och irriterad. Han bjuder till lite.

- Gammal musik, undrar han och lyfter koppen, igen.

- Ja, du vet... Bruce Springsteen... typ, säger hon, blåser ut grå rök, gift, i hans riktning.

Va fan!

Har hon bluffat alla dessa år de känt varandra, inte nära vänner eller så, nej utan bekanta, hon var klasskamrat till Lilleriks förr-förra brutta, de kände egentligen inte varandra, nej, men ändå? Fan.

Hon knackar av lite aska i koppen, askkoppen, mitt på det lilla bordet. Ler.

- Bruce Springsteen?

- Ja, jag vet, eller hur? Bruce, bara, alltså...

- Bruce Springsteen?

- Ja, visst äre pinsamt? Va?

Va fan!

- Du anar inte, säger han. Ställer uppgivet ner koppen igen.

Han är för upprörd för att kunna dricka. Fan.

Hon var ändå musikjournalist på P3, fan, gammal musik, Bruce Springsteen, va fan?

Hon fnittrar, röker och berättar om en kille på jobbet, alltså, han lyssnar på typ Beatles och sånt, fatta han lyssnar på Beatles och Beach Boys, alltså, helt allvarligt.

- Tur att det finns sådana, gämfört med Beatles var ju fan Springsteen asmodern, ja.

Nu får han inte fram ord, hon var fan musikjournalist på P3, fan, han reser sig. Går.

Han borde inte bry sig om en sån skitsak, lägga energi på sådant säger polaren, när de träffas senare samma dag på samma fik och hon var tillbaka i Stockholm. Fan.

Polarn har förstås rätt men han kan inte hjälpa att känna sig besviken, på henne, på P3, på världen och livet i stort, igen, när han travar iväg i sina stora brallor med händerna i fickorna på sin gröna anorak. Hur blev det så här? Han kunde fan inte ligga med henne, nej, även om hon bönade och bad, nej.

Fan.

Vinyl?

P3?

Fan.

Och hon var ändå musikjournalist.

SHIT!

Av T.L Stjerna 17 jul 2003 10:56