Heroinhålet Sverige

Jag läste Alexandra Pascalidous artikel, om Sverige som heroinhål, här på Sourze. Jag har själv arbetat som socialsekreterare, med huvudsaklig inriktning mot vuxna missbrukare, så jag har fått mig en rejäl titt på medaljens baksida. Det är tragiskt när allt fler människor börjar röka heroin i tron att det man röker inte är lika farligt som det man injicerar. Låt vara att rökheroinet inte är lika starkt, men det är ändå lika beroendeframkallande som det heroin man injicerar.

Missbrukarvården i dagens Sverige är av blandad kvalitét. Vissa verksamheter verkar mest intresserade av att tjäna pengar genom att sko sig på andras olycka. Det kan innebära okvalificerad personal eller total avsaknad av behandlingsprogram. Vissa vårdgivare verkar tro att ett eget missbruk är en bra merit för att jobba med behandling och det behöver inte vara helt fel om personen även har adekvat utbildning inom behandlingsområdet. Tyvärr saknas dock ofte den lilla detaljen "adekvat utbildning".

En behandlingsplats för en vuxen missbrukare kan kosta mellan 1500-5000 kronor per dygn, vilket är mycket pengar om inte verksamheten är seriös. Det finns ett fåtal riktigt bra behandlingsformer. Det behövs dock ett bredare spektra av olika typer av behandlingar, för att kunna möte de olika behov som varje individ har. Minnesotamodellen passar inte alla.

För att kunna hjälpa en människa måste man möta henne där hon är och lägga kraven på en nivå som går att uppnå för den enskilde. Att kräva ett fullt vuxenansvar av en människa som är slav under en drog vars abstinenssymtom kan liknas vid influensa gånger tio, är att grundlägga ett misslyckande. Som socialarbetare måste man dock kräva en sak, nämligen att personen deltar i sin behandling, eftersom man inte kan hjälpa någon som inte är närvarande.

Något som dock är det stora problemet när behandlingstiden börjar gå mot sitt slut är problemen med att komma ut i ett normalt "Svensson-liv". En fyrtionåring som levt hela sitt liv som missbrukare kan många gånger behöva mycket hjälp och och stöd i sitt boende. Vardagliga saker såsom att skaffa hemförsäkring eller att beställa ett elabonnemang kan bli stora hinder. De flesta missbrukare med lite rutin har även dragit på sig en hel del skulder och betalningsanmärkningar, vilket försvårar möjligheten att få bostad. Dessutom har de flesta människor åsikter om att det är hemskt med bostadslösa stackare, samtidigt som ingen kan tänka sig att bo granne med en fd missbrukare. Vem vill bli kompis med en gammal knarkare? Drogfriheten blir väldigt ensam om man inte kan få hjälp att komma in i något socialt sammanhang som fungerar utan droger.

Det största problemet i hela resonemanget är dock pengar. I den stad där jag arbetade som socialarbetare fick vi veta att vi skulle spara på vuxenvården. Om man som missbrukare råkade vara så gammal som över trettio så skulle man inte prioriteras alls. För de som dock skulle beviljas vård och behandling var vi hänvisade till att använda kommunens egna behandlingsformer. De behandlingsformer som jag och mina kollegor, av erfarenhet, visste fungerat bra för många missbrukare skulle inte anlitas äv om kommunens egna insatser inte kunde bedömas tillgodose den enskildes behov av behandling. Det skulle inte gå att finansiera under detta budgetår. Att det innebär en mer långsiktig besparing för samhället att få en missbrukande, kriminell, fertil människa drogfri går tydligen inte att ta med i budgeten. Istället ska vi bara skjutsa in folk i vad som helst bara för att hålla dem drogfria under några månader. Om de sätter barn till världen så placerar vi dem. Jag jobbar inte kvar som socialsekreterare. Det går inte att jobba på delegation från politiker med en sådan människosyn.

Av Rakel Faleij 10 jul 2003 14:17