Jag vill ha komplimanger!

För jag ska skriva en komplimangbok!

Egentligen har jag aldrig tänkt på komplimanger tidigare i mitt liv. Visst har jag fått en och annan fin komplimang, men i det stora hela har de lyst med sin frånvaro. Och något som inte finns saknar man inte.

Men sommaren 2002 började jag att få komplimanger. Jag fick en komplimang varje vecka. Ibland varje dag. Jag vande mig vid att få komplimanger. Nu förväntar jag mig att få en komplimang minst en gång om dagen.

Kalla det för bortskämt, men det är det inte. Det gör gott för själen. Det är en sådan glädje att få en komplimang. Det ger en anledning till att visa sitt bländande leende och tindra med ögonen samt med njutfull röst tacka för komplimangen. Komplimanggivaren blir glad av min positiva reaktion och svarar med ett glatt leende följt av ett gott skratt. Det sprider en sådan glädje och många gånger så blir andra människor runt omkring smittade av denna glädje. Ibland till den milda grad att de också fäller en komplimang som självklart besvaras med ett glatt leende.

Men det finns ett problem med det hela. Jag ska försöka förklara. Det började alltså sommaren 2002. Jag hamnade i en teaterföreställning, inte som publik utan som aktör. Att jag hamnade där berodde på att jag hade gått till den lokala puben för att ta en öl tillsammans med några bekanta. Historien om hur det hela började ska vi inte gå närmare in på just nu, men jag började att spela teater.

Min uppgift var att dansa. Det var sommarfestligheter och det var dans vid dansbanan. Vid dansens slut vandrade vi iväg par om par. Och det var här som komplimangerna började. Min kavaljer gav mig komplimanger, jag var den vackraste kvinnan på hela dansbanan. Jag var hans "lilla sockervadd".

Teaterföreställningarna tog slut, men inte komplimanggivandet. Min kavaljer och jag fortsatte att träffas en gång i veckan på dansklubben. Varje vecka fick jag höra att jag var hans "vackra lilla sockervadd".

Tänk er, att ni varje vecka, på tisdagarna, går till ett ställe och får en komplimang. Så fort ni kliver in i salen, så kommer det någon er till mötes. Denna någon har ett bländande leende och tindrande ögon.
- Åh, du min vackra lilla sockervadd, glider det mjukt ur personens mun. Därpå får du en bamsekram. Vilken glädje för själen.

Numera träffas vi, min kavaljer och jag, minst två gånger i veckan. I denna teaterpjäs är vi gifta. Jag får höra två gånger i veckan att jag är hans "lilla sockervadd", kanske inte på scenen, men bakom.

Och inte nog med det. Nu sommaren 2003 har jag blivit med pojkvän, eller rättare sagt gubbvän. Gråhårig, glasögon och kulmage - det är väl en gubbe det. I vilket fall som helst, han ger mig också komplimanger. Jag är hans "lilla going", inte "goding" utan "going" eftersom "d"et faller bort. Och så får jag kram, förstås. Ja, mer än så är det... ni vet... så där i horisontalläge... "going".

Så när jag inte träffar min kavaljer så träffar jag min gubbe. Jag får en komplimang varje dag nu.

Men, förstår ni problemet.

Här studsar jag mellan mina män som "going" och "sockervadd". Jag är en "god sockervadd"!

Som quinna av 2000-talet vill jag skrida fram på en bädd av vackra, undersköna komplimanger. Och det enda jag får höra är "going" och "sockervadd". Ni förstår, va? "God sockervadd", så begränsat. Det här behöver utvecklas.

En quinna av 2000-talet vill ju höra något mer. Och en kvinna av 2000-talet gör något åt detta problem. Därav en komplimangbok.

Att få komplimnger är inget som sker automatiskt. Det är något man måste jobba hårt för att få. Ett arbete som består av olika faser.
Fas 1: insamlandet av komplimanger.
Fas 2: skrivandet av bok.
Fas 3: upplärning av komplimanggivare.

Detta är tidskrävande, men värt besväret.

Just nu är jag i fas 1, insamlandet av komplimanger. Så det är därför som jag vill ha komplimanger, massor av komplimanger.

Ös komplimnger över mig!

Tackar på förhand!

Av Marie Hellström 05 jul 2003 13:29